Snart nytt år.

Ja gott folk, snart är det nytt år. Jag sitter här hemma i ett kaos av leksaker. Hela vardagsrummet är ett jordbruk tror jag. Ongen fick bland annat en stor maskinhall i julklapp, och lite nya fordon och tillbehör till traktorerna. Gissa om han är nöjd. Och orka bry sig helt i att det är ett jordbruk över hela golvet, han leker så väldigt bra. Och hans egna rum är rätt litet för att han faktiskt ska få plats med allt.
Julen blev bra. Tycker december gick så otroligt fort, rekordsnabbt! Noll stress för min egen del också. Underbart. Jag inriktade mig på en lugn jul och att ongen skulle bli nöjd. Så blev det också så. Sedan att han nu i dagarna trätt in i någon ny trotsperiod är en annan sak. En vecka till är han ledig innan det är dags för dagis igen. Och då blir det på en tillfällig avdelning för ongens avdelning ska renoveras. Snacka om lyft det blir, hela dagiset renoveras.
Turelisa gick in i vecka 18 idag. Med andra ord är jag i vecka 17+0. Gått 17 hela veckor och går in i vecka 18. 13 dagar kvar tills det är dags för ultraljud, spännande! Den här gången vill jag gärna ta reda på vad det lutar emot, en Ture eller en Lisa. Dock är inte Lisa aktuellt som namn. Ture däremot! Och jag tror ju det är en liten Ture som simmar omkring därinne och lyssnar till mitt hjärta.
Och angående människan som hade svårt att jag var så glad för min graviditet. Hon är borta från alla mina sociala medier nu.

2:a trimestern.

Lunch. Ungefär enda stunden jag faktiskt tar mig tid att skriva några rader här. Min blogg ligger i palliativ vård känns det som.
Lucia idag, och vi var nu på morgonen på firande på ongens förskola. Han var en pepparkaksgubbe, självklart den finaste pepparkaksgubben någonsin. Men inte ville han stå och sjunga med sina kompisar, nej han satt i mitt knä. Men det funkar det med. Min underbara fina lilla kille som nu är så stor. Och med viss spänning ändå väntar på den där bebisen som ska komma. Tänk att han ska bli storebror? Fast mina tankar kring Turelisa går upp och ned. Ena stunden vågar jag glädja mig. Andra stunden känns det som om jag bara är tjock, att kanske det lilla hjärtat inte slår mer. Suck! Hemska och jobbiga tankar som bara kommer. Längtar tills tiden då liten ger sig tillkänna dagligen med sparkar. Några veckor till. Jag har redan känt liten vid ett par tillfällen. Men såhär tidigt är det dessvärre ofta väldigt långt mellan gångerna. Och det är då tankarna kommer.
Annars sitter jag i en riktig skitsituation både moraliskt och känslomässigt. Jag skulle så gärna vilja skriva ut allt, få det ur mig och få dela bördan. Men det kan jag verkligen inte. Det vore inte rätt. Läser fel person kan mycket gå åt helvete. Och jag är väldigt rädd att själv komma i kläm också ska jag vara ärlig att säga. Den här sitsen har jag suttit i förr och jag hatar, hatar, HATAR att vara här igen. Hade lovat mig att aldrig placeras i denna sits igen. Men ibland leder livets vägar dit. Och jag står handfallen och vill skrika, bråka och säga ett par sanningens ord! Men vet att det skulle sätta en annan människa rejält i skiten. Åh, hat!


Nå. Nå. Tänk på annat.
Jag är inte ett dugg stressad över julen! Alla julklappar är inhandlade och julafton ska inte firas hemma i huset utan hos sväronen och hemma hos mina föräldrar. Så bekvämt. Och precis det jag behöver efter den här hösten... eller hela det här året.
Och jag är i vecka 15! På vårdspråk 14+4, dvs 14 hela veckor och 4 dagar. Turelisa ska vara ungefär 14 cm lång och väga 100 g. Kan suga på tummen nu. Häftigt. Det är ju lätt hänt att man blir fixerad vid veckor, men insåg ena kvällen att jag är i 4:e månaden! Det känns lite längre på något vis än när man säger vecka 15. Igår var det exakt en månad kvar till ultraljudet. Och jag och karln firade 4:årig bröllopsdag.


Jag drömmer så mycket sjukt. Vill knappt sova. Nattens dröm bjöd på att min mamma slog mig i ansiktet och skrek att hon hatade mig och önskade att jag aldrig fötts. I förrgår drömde jag att en liten flicka jagade mig och flera andra med ett gevär och skulle skjuta ihjäl oss, vi försökte gömma oss i en stor ladugård med massor av uthus. Tack hjärnan för alla fina drömmar....

Om att få glädjas.

När jag klev upp tidigare idag såg jag att jag fått ett meddelande från en bekant på sociala medier. Ett långt meddelande. Där summan av kardemumman var att hon ville att jag skulle tänka på henne, och alla andra i min kompislista som fått missfall eller var ofrivilligt barnlösa. Eftersom missfall var så vanligt. Och eftersom jag borde veta hur det känns eftersom jag tidigare i höstas tyckte det var jobbigt att läsa om mina vänners graviditeter när jag fått missfall. Vi hade nämligen pratat om detta, då hon tog kontakt med mig angående att jag fått ett missfall och hon ville finnas där för mig om jag behövde prata vilket var väldigt rart av henne.
Men det här? Till saken hör att jag inte direkt bombaderar min feed med min graviditet. Jag skriver ett inlägg då och då. Igår två, först ett att jag varit på en extrakoll hos min barnmorska och fått lyssna på hjärtat på Turelisa pga oro. Eftersom jag fick ett missfall för ett par månader sedan så ja, oroar jag mig en hel del. Andra inlägget igår var ett inlägg om att jag började inse att, wow - vi ska faktiskt få en bebis till sommaren! Tanken börjar verkligen sjunka in nu.
Men jag tycker det inte spelar någon roll hur många inlägg jag skriver. Det här är min glädje. Det här barnet är så himla efterlängtat, jag har längtat flera år men mitt psykiska mående och andra omständigheter har gjort att vi valt att vänta.  Jag må få vara hur glad jag vill. Överallt. Utan att någon ska komma och säga åt mig att jag ska tänka på alla andra som inte blir gravida/får missfall. Jag är för fan en av dem själv. Jag mådde skit i höstas när jag fick missfall. Jag avföljde flera personer som då var gravida för jag orkade inte läsa deras uppdateringar. Men eftersom känslan och problemet låg hos MIG så tog jag beslut utifrån det, och det innefattade inte deras inlägg, att de skulle agera på något annat vis. Och det var en kniv i hjärtat när jag satt på min dåvarande praktik som låg VÄGG I VÄGG MED SUNDSVALLS BARNMORSKEMOTTAGNING. Hur kändes det att se dessa gravida kvinnor varje dag? Ja skit. Men så är ju ändå verkligheten.
Fick ett svar från personen. Ett ännu längre svar. Om hur det var synd att jag inte var en människa som visade hänsyn, att hon minsann också mått psykiskt dåligt osv osv. Att hon skulle ta bort mig nu. Och att hon inte förstod vitsen med att dela privata saker på sociala medier osv. Men hallå. Att jag är gravid är synligt för alla. Jag döljer ingen stor hemlighet heller. Det jag eventuellt skriver på sociala medier är sådant som jag skulle kunna berätta för vem som helst. Trött jag blir.


Jag känner verkligen för alla ofrivilligt barnlösa och alla medsystrar som får missfall. Det är hemskt. Men jag tänker inte sluta visa min glädje för det här barnet. De som inte klarar av det får faktiskt se bort, eller ta bort mig som vän.

Lögner.

Lögner. Kan vi prata om det?
Jag förväntar mig att mina närmsta vänner och min familj ska hålla sig till sanningen. Men nu har jag dessvärre nyligen varit med om att en person ljugit mig rakt upp i ansiktet. Jag blir både irriterad och ledsen. Jag vet ju att det är rena lögner, man kan inte ens säga att det är vita lögner eller försköning av livet utan rena lögner. Jag har så lust att bara informera människan om att jag vet att det inte alls är som hen säger. Att hen beter sig himla illa och borde börja ta ansvar och fungera som en vuxen person. Och framförallt sluta ljuga för MIG, för det finns verkligen ingen anledning! Men jag kan inte detta. För det skulle sätta andra människor rejält i skiten. Det är ju inte meningen att jag ska veta om sanningen som ligger bakom allt, utan bara denna förskönade saga om hur allt är.
Att säga att en annan person beter sig som ett kräk när man i själva verket är den som beter sig illa...


Aaaah!

Vecka 12, eller 11+4 om man ska vara petig.

Jag har skrivit min sista tenta! Vet ni hur bra det känns? Jag har inte fått betyg på tentan ännu men tycker det vore väldigt konstigt om jag inte blev godkänd, så känns det. Så nu har jag påbörjat min sista praktik på 10 veckor. Sedan 3 veckors uppsatsskrivande. Efter det är jag helt klar! Då är jag äntligen medicinsk sekreterare. Känns så otroligt, otroligt bra.
Och igår var jag på inskrivning hos min barnmorska. Det gick bra, mina värden var - trots min övervikt/fetma - riktigt bra. Känns skönt. Och han letade rätt på Tures hjärta med dopplern. Så nu har jag hört lillens hjärta slå igen. Och idag kände jag faktiskt något i magen. Och det var inte tarmarna eller luft. Känns som om jag ska gå upp i linningen av kärlek. De där första riktigt försiktiga små, små buffarna av något som är så enormt litet men ändå nu verkligen finns där. Lilla älskade du, som jag längtar efter dig.


Vi berättade för ongen att han skulle bli storebror i sommar, igår. Han blev rätt glad, men jag tror kanske inte han riktigt förstår ännu. Det gör man ju knappt själv, förrän man står där i hallen med en bebis i famnen. Ongen konstaterade att "ja det blir väl en hon eller en han". Jag tror att det blir en pojke. Ultraljud torsdagen den 12 januari. Då får vi kanske veta! Tror jag vill veta den här gången. Får se hur det känns när vi är på plats.

Moderkakan och navelsträngen har helt tagit över tillförseln av näring och syre till fostret. Fostret är ungefär fem centimeter långt och väger knappt 15 gram. Det har tunn, genomskinlig hud och på fingertopparna börjar det unika fingeravtrycket att bildas. Överläppen får sin amorbåge och fingernaglarna blir tydligare.
Nu kan fostret röra både armar och ben och ser ut som en liten människa. Ansiktsdragen har börjat komma fram. Nästan alla organ och funktioner finns på plats, även om mycket mer tid behövs för den fortsatta utvecklingen fram till födelsen.
Efter den här veckan är den största risken för missfall över.

Nu känner jag att jag vågar börja glädja mig på riktigt. Det känns underbart. Lilla Turelisa.

Hjärtslag i mörkret.

Röv röv röv röv. Så mår jag just nu. Jag går in i vecka TRE av DÖDSFÖRKYLNINGEN ™. Förförra fredagen var jag ned till skolan och skrev tenta. Jag mådde grisigt. Jag mådde illa. Jag svettades. Och tänkte att det var väl graviditeten. Att sitta i ett mindre klassrum med typ noll luftkonditionering när man är aningens känslig för olika dofter är INTE ATT FÖREDRA. Jag var tvungen att springa ut flera gånger. Och provet gick väl sådär, tror tyvärr jag inte klarade det. Får snart veta. Usch. När jag väl kommer hem går jag och lägger mig en stund för att vila, tyckte att jag frös mycket fast jag låg under duntäcket. Tog febern sedan. Närmare 40 grader. Då var det kväll och jag skulle gå och lägga mig. Bra att jag gick en hel dag, och antagligen dagen innan (på onsdagen så fick jag ont i halsen och tappade rösten så jag tycker jag borde kunna lägga ihop två och två) med för jag mådde lika dåligt då, och fattar inte att jag har feber utan tror det är graviditeten. Sedan var jag däckad hela helgen. Och jag har inte blivit helt kry sedan dess.

Förra veckan startade inte heller särskilt bra då jag började blöda på måndagen. Jag grät. Och var allmänt förstörd. Både sjuk och nu ett missfall? Inte igen! Ringde till kvinnokliniken och pep fram vad som hände och grinade i luren. Den omtänksamma barnmorskan på andra sidan luren bad mig att komma in, så skulle vi kolla hur det var fatt. Jag grinade hela vägen in till sjukhuset i bilen. Jag grinade hela vägen från parkeringen till sjukhuset. Och hela vägen in till kvinnokliniken. Sedan fick jag sitta i två timmar i väntrummet. Och grina.

Tillslut fick jag komma in i ett undersökningsrum och jag sätter mig i den där djävla gynstolen, precis samma undersökningsrum som när missfallet konstaterades i somras. Läkaren säger att ja, hon ser färskt blod. Och att hon nu skulle kolla lite innan hon pratade med mig. Hon utförde undersökningen, ett VUL dvs vaginalt ultraljud medans jag låg där och vara ville försvinna. Så säger hon "jag ser ett levande foster". Ja. Då grinade jag ännu mer. Så slår hon på ljudet och Tures hjärtljud ekar ut i rummet i den stadiga snabba takten. Ja då grinar jag ännu mer så jag hulkar. Därinne simmade en liten klump på 7+4 veckor omkring och hade ett hjärta som slog. Och blödningen, ja det var inget farligt. Sedan träffade jag min bästa vän ute i korridoren och då grinade jag lite till. Jösses. Mycket grin den dagen. Och idag är jag då i v 8+4. Flyttades tillbaka ca en vecka från den beräkning jag hade. Nedräkningen mot magiska vecka 13 fortgår. Men jag känner ett visst lugn. Jag tror Ture stannar därinne nu. Jag tror det. Har varit på ett första besök till barnmorskan min med, samma som när jag gick med Viggo. Han är helt underbar.

Men ja. Förkyld var det. Var inte ned till skolan en enda dag förra veckan. Sista kursen nu är branschengelska och den är på 4 veckor. En hel del muntligt, lite fortlöpande examination under lektionerna så det är såklart viktigt att vara på plats. Inte så bra för mig just nu vill jag lova. Och jag är så otroligt trött på skolan nu. Men måste försöka hålla ut. Målet är att proppa kroppen full med Alvedon imorgon och åka ned till skolan över dagen. Det lär väl gå som det går, men jag måste på plats. Och åka tåg funkar inte längre, jag blir så himla åksjuk. Orkar verkligen inte med det också.

Har fortfarande inte fått tillbaka min stickmojo. Känns tomt. Ingenting är riktigt kul. Höstsvackan är här. Jag gör allt jag kan för att hålla mig flytande och drar ned på allt. Går och lägger mig vid sju på kvällarna och sover som en gris, tack och lov kan jag sova nu igen. Ordinerat mig själv promenader men i och med förkylningen så är jag som en urvriden trasa. Måste vila och hämta andan när jag gått uppför trappen från vår hall. Nä, det är ingen fart på tanten nu.

161019

Jag är bara trött, orkeslös. Tycker inte ens det är kul att sticka just nu. Blev förkyld förra veckan och det tillsammans med min svårighet att sova bra, illamåendet och den fruktansvärt tråkiga kursen i skolan har på något vis knäckt mig. Just nu är jag bara. Sitter och stirrar ut i luften och försöker andas. Inte så att jag är ledsen, jag bara är SLUT.

Förhoppningsvis känns det bättre efter tentan på fredag. Som jag inte har någon aning om jag klarar. För jag fattar inte vad det är jag ska plugga. Allt känns självklart men sagt i lite svårare ord, ungefär. Så antingen går det finfint eller så kör jag bigtime. Men då vet jag i alla fall vad jag ska plugga på till omtentan. Är så trött på att åka till Gävle, är så less på utbildningen. Nu vill jag bara jobba! Eller åtminstone gå ut på praktik. Det gör jag i mitten av november. Längtar.
Om en vecka ska jag på första besöket till barnmorskan också. Hade tänkt vänta till jag är över vecka 12 men på något vis kände jag att det är bra för mig själv att faktiskt gå. Som man "ska". Det är brukligt med ett första besök innan veckan 12. Kanske mår jag bra av att träffa min barnmorska också, har valt samma som jag hade när jag väntade ongen. En manlig, han är helt suverän. Jag ser verkligen fram emot det besöket.
Imorgon går jag in i vecka 9.

Embryot är nu drygt två centimeter långt och börjar likna en människa. Det börjar få ett ansikte med ögon och öron och huvudet har fått en nacke. Anlagen till näsan börjar synas. Fingrarna har växt ut längre och simhuden mellan dem börjar försvinna. Tårna håller också på att utvecklas. Den svans som tidigare fanns i embryots ryggslut försvinner nu.
De inre delarna av könsorganen, äggstockar eller testiklar, finns redan. Det yttre könsorganet ser nu i början likadant ut hos alla foster.

Tycker det är rätt häftigt att det redan är klart. Att det antingen är en pojke (som jag tror) eller en flicka. Jag kämpar med mig själv att faktiskt tänka att det ÄR. För det finns även en underliggande rädsla att det är dött. Att det bara inte kommit ut ännu. Tror inte jag kommer släppa det förrän jag får lyssna på det lilla hjärtat.
Klockan är knappt sju, men nu tänker jag snart gå och lägga mig. Jag vill inte mer med den här dagen.

Ingen bra kombo, alls.

Vill ni veta något som inte är en bra kombo? Ska tala om det för er. Att torka halvrutten (den ska tydligen helst vara just rutten för att få fram fin blå färg) svamp ute i hallen och vara lite känslig för dofter pga gravid.
Men annars är det fredag! Jag gör mina sista timmar inom primärvården på praktiken sedan ska jag iväg till Friskis&Svettis och lösa ett träningskort och premiärträna med Carolina. Har varit medlem på Friskis till och från under snart tio år tror jag. Och efter det blir det fika och stickning på stan, och sedan hörrni... är det fredagsmys med familjen!

20161006

Vet ni jag känner mig lite sliten just nu. Att hantera känslostormar hemma, inom mig själv och samtidigt studera och jobba... det tar ut sin rätt. Kommer hem på kvällarna nu och vill bara sätta mig i soffan. Eller nä, jag vill bara lägga mig i sängen. Energin finns inte riktigt där för att ta hand om hemmet. Gör små insatser då och då men det bli mig övermäktigt. Tvätthögarna, saker som ska läggas in på vinden, leksaker som ska plockas undan, kartonger som ska till återvinningen, blommor som egentligen borde planteras om och i minsta fall i alla fall vattnas, dammsugaren som ska ställas undan, dammet som ska torkas inne på toaletten. Allt allt allt. Och jag känner hur all energi bara försvinner. När jag kliver utanför dörren på praktiken känner jag bara åh nej, för jag tänker att jag ska hem till kaoset. Och det suger den minsta lilla energi jag har kvar ur mig.
Hur i all sin dar tar jag mig ur den här negativa spiralen?
Åker hem. Gör mat. Existerar någon timma. Går och lägger mig samtidigt som ongen går och lägger sig. Repeat ungefär hela veckan.  Någon slags överlevnadsstrategi antar jag att det är. Och jag vet ju  också att jag snabbt är ute på rätt tunn is, att jag måste ta hand om mig själv. Men hur!

Vecka 7.

Idag tågar vi in i vecka 7. Drömt om missfall och blodiga klumpar hela natten, fräscht. Men vaknar ändå vid gott humör. Har en god känsla för det här.

Embryot är ungefär sju millimeter långt. Det som ska bli ögon syns som två fördjupningar på var sin sida av huvudet. Ett veck som ska täcka ögat håller på att växa fram. På sidorna av huvudet sitter också några små knoppar, som senare ska smälta ihop och bilda ytterörat. Näsan håller på att utvecklas och det bildas broskanlag till skelettet. Mun och näsa har fortfarande ett gemensamt hål, där tungan börjar ta form. Armarna och benen växer fram. Händerna börjar synas som små paddlar. Tidigt i embryots utveckling finns i ryggslutet något som liknar en svans, som brukar försvinna i vecka 9. Embryot har börjat bilda sitt blod, och hjärtat pumpar runt blodet i de blodkärl som redan har utvecklats.

Annars så har jag vinröda manchesterbyxor idag. SÅ fab. Och jag beställde hårfärg igår. Nu ska här piffas. Hade en så grymt dålig dag igår, kände mig tråkig och allmänt ugly. Synd att man vid 31 års ålder fortfarande ska göra det. Men jag vet att jag kommer må bättre bara jag kommer igång och tränar, då blir jag i bättre balans mentalt.

Snart är det dags....

Idag har jag skickat ett mail till barnmorskan jag gick hos när jag var gravid med Viggo. Både en fråga angående om jag ska ta cellprovet jag är kallad till (när jag var gravid med Viggo och blev kallad till detta blev det sagt att jag skulle ta det efter förlossningen istället) och att jag gärna vill gå hos honom igen när det blir dags. Han är en så bra, mjuk människa. Och har igen vikthets. I och med att jag nu är mer överviktig än jag var första gången så har jag en hel del oro i bagaget. Jag skäms. Jag skulle ju så stort gå ned i vikt tills jag blev gravid igen. Och här är jag nu, fetare än någonsin. Jag mår väldigt dåligt över det. Men nu är det ju bara att gilla läget. Men känner att jag behöver ha ett bra bemötande angående detta när jag väl skriver in mig. Jag har ju både gamla ätstörningar och depressioner i bagaget och känner att det finns risk för att en vikthets drar igång om det blir ett BMI-OCH-VÅG-bemötande. Jag klarar inte det. Och Mikael var bra på det. Nu inväntar jag med spänning ett svar från honom. När jag var gravid var jag också mitt under en behandling för den depression jag levt med under många år. Allt var rörigt. Nu har jag en annan struktur, vet vart jag är sårbar och inte. Och vill använda det till min fördel.

Ytligt hårigt.

Jag är inte nöjd med mitt hår. Jag som velat ha grått hår hur länge som helst. Nu har jag någon grå nyans men känner mig inte helt nöjd just nu. Idiotiskt eftersom jag precis köpt en stor flaska schampo och en tub med färginpackning i grått/silver.
Men nu när det blir så ruskigt ute. Funderar jag på någon annan färg. Kanske en kall brun nyans? Eller mörkt brunröd? Min frisyr är hopplös för tillfället då jag håller på att växa ut en kort pixiecut. Just nu har jag en riktig kärringpage strax vid örat. Hjälper inte att jag har den här färgen just nu heller. Vore betydligt snyggare på riktigt kort hår, eller långt hår inbillar jag mig. Och jag har ju inga planer på att klippa mig ännu. Och den där längden kommer... sakta men säkert.

Minusgrader.

Tre minus var det nu när jag körde ongen till dagis. Det är både härligt och jobbigt. Jag mår lite tjuvens nu på morgonen, men inte om det är hormoner eller det faktum att jag inte var sugen på något till frukost så jag åt en kall varmkorv.... hm!
Ikväll kommer Carolina och Vera och hälsar på. Marsvinsmys och stickning står det på schemat. Och en hel del fikande kanske. Det var ju kanelbullens dag igår så jag har bakat kanelbullar. Tyvärr blev de inte lika goda som de brukar bli, men skulle tro att de kommer gå ned.

Tänk om.

I min oro att tänk om det bara är hormoner som är kvar.... tänk om. Ringde Kvinnokliniken och en ängel ringde upp. Så himla snäll och trevlig. Och hon hade också tagit upp min journal, inte alltid det känns som om de gjort det när man ringer vården utan man får berättar exakt allt. Hon ville inte att jag skulle oroa mig. Hon trodde absolut inte att det var hormoner från det förra missfallet utan att jag verkligen är gravid.
Och plötsligt känns det ändå lättare. Ja det är 10-15 % risk för missfall. Men det betyder ju också att det faktiskt är 85-90% chans att allt går bra. Jag behöver vända på siffrorna, och se det på det viset istället.

Glädjande morgon.

Haft en rätt bra lämning på dagis, det känns betydligt enklare att starta upp dagen då. Sedan gick vi in till småbarnsavdelningen dit en av ongens favoritfröknar har börjat jobba. Hade ett par raggsockar att överlämna, hon blev väldigt glad och då blir jag också glad. Jag älskar att kunna göra andra människor glada genom mitt hantverk och hobby. Jag stickar ju egentligen aldrig på beställning men ibland kan jag känna att jag gärna kan göra små undantag. Gällande detta tillexempel.
Har sovit så bra den här natten också, vaknade bara en gång vid tre. Det är så tröttsam att ha dessa uppvakningar. Men antar att det bara är att vänja sig, fortskrider det här graviditeten vet jag ju vad jag har att vänta mig framöver. Helst när jag inte längre kommer kunna sova på mage. Jag sover alltid på mage.


Eftersom det är så tidigt så har vi inte gått ut med det ännu. Även om jag skulle kunna göra det. Blir det missfall (igen) så blir det. Det blir ju inte mindre jobbigt med ett missfall genom att andra vet om det, i alla fall inte för min del. Eftersom inte så många vet om att jag bloggar här så, ja. Här är det en liten pysventil. Idag känner jag mig lugnare i kroppen gällande graviditeten. Jag gjorde ett test till igår, eftersom jag hade ett över. Och aldrig har ett test varit så väldigt positivt. Strecket som talar för en graviditet kom direkt, och var nästan starkare än det andra. Jag har det inne i toaskåpet, så jag tar fram det och ser på det då och då. Då spirar lyckan i mig. Häng kvar lilla du, häng kvar. Jag längtar så efter dig! Om 2 dagar har ännu en vecka gått. På torsdag går jag in i vecka 6. Det närmar sig tiden för förra missfallet. Nå. Det är under nästa graviditetsvecka som hjärtat ska börja slå. Hoppas verkligen att det yttepyttelilla hjärtat slår....


Idag ska jag kila ned på stan vid ett. Har ett möte på banken med min karl. Vi ska höra lite hur det funkar om vi skulle vilja låna till en gård, genom karlns företag. Det är ju liksom helt andra pengar det rör sig om när det är en gård än en vanlig villa. Och reglerna och tillvägagångssätten är visst också annorlunda.

20161003

Kan inte tiden bara få gå. Jag har en känsla i kroppen som att jag inte kan sitta still. Jag kan inte koncentrera mig på någonting. Det är så himla lång tid kavar tills jag kan andas ut. Jag måste försöka släppa. Men hur tusan gör jag det?

Bloggeri.

Är bloggandet på nedåtgående? Eller är det bara jag som inte vet vart man ska leta? Jag bloggade mycket förr. Då var det Nogg.se som gällde. Sedan skaffade jag en egen WP blogg jag drev i många år. En öppen blogg men väldigt privat. Sedan hände saker och ting här i livet och jag lade ned mitt bloggande.
Men tiden då, innan uppehållet... då fanns det massvis med bloggar jag följde. Jag satt alltid med morgonkaffet och läste de uppdaterade bloggarna via Bloglines. Vi var ett stort nätverk av bloggvänner. Många av dem tappade jag när jag slutade blogga. Och nu funderar jag. Om bloggandet håller på att försvinna? Jag har letat efter nya bloggar att läsa, men tycker det är svårt att hitta några som faktiskt uppdaterar sina bloggar regelbundet. Eller letar jag bara på fel ställe? Är jag för gammal, har jag inte hängt med på vart bloggandet tagit vägen? Sker det jag söker efter enbart på Facebook, Instagram och Twitter?


Det tråkigaste jag vet är inredningsbloggar, outfitochselfiebloggar, matlagningsbloggar.... Och på något vis känns det som att detta är det vanligaste nu. Att det bloggas om ett ämne. Inte att det är rena dagsboksbloggar som det väl började som.


Jag letar vidare. Och tillsvidare, finner ni i alla fall här en gammalmodig vardagsdagboksblogg. Om än inte så privat som förr.

Spinnrockar och svampar.

Hoppas helgen varit fin för er. Min lördag blev precis lika mysig som jag hoppats. Började med att kliva upp tidigt med ongen - gäsp - och lät karln sova gött ett par timmar till. Så stack jag iväg och hämtade upp Carolina. Vi åkte på fyra olika loppisar, jag gjorde kanske inte dunderfynd. Ett metspö till ongen, en bok, en pälsmössa som kanske är den fulaste i världen och just därför köpte jag den, samt en verktygslåda med lite blandade verktyg till ongens dagis. De har efterlyst snickarprylar så jag tänkte att vi kunde bidra med lite!
Efter loppandet åkte vi hem till Carolina igen. Beställde ull från World of wool..... Jag beställde grön och gult av Silk'N'Soft som jag tänker ska bli något babyplagg. Merino och Tussah silk, kan inte vara annat än underbart mjukt och skönt för en liten bebis. Sedan smög det med tre färger av Merino, grått, mintfärgat och rosa. Tänker att jag ska spinna garn till en sjal. Ska också erkänna att jag är väldigt sugen på en ny spinnrock. En Kromski Mnistrel..... När jag fyllde 30 köpte jag en Ashford Traveller, som jag sedan sålde och bytte ut till en Joy 2. Det är bra att spinna på men jag vet inte om jag är lika kompis med den som jag ändå var med min Traveller. Så nu är jag då sugen på att testa ett helt annat märke. Jag tänker att jag ska spara ihop till den när jag börjar jobba. ELLER köper jag den som examenspresent till mig själv i februari....


Nå, när jag skulle packa ihop stickningen jag skulle ha med till Carolina så hittade jag igen en stickning som jag glatt påbörjade i somras och som jag sedan glömde bort... En babyfilt jag började med till det väntande vårbarnet. Eftersom jag under hela graviditeten med ongen mer eller mindre oroade mig och väntade på missfall beslutade jag mig i somras när jag blev gravid att jag inte skulle oroa mig utan istället glädjas. Kändes lite som IN YOUR FACE när sedan missfallet kom. Nå. Nu hittade jag igen filten. Och när jag satt med den där i knäet så kände jag att.. jo, jag ska nog sticka klart det. Nu blir det ingen vårbebis, så garnet jag valde ut som skulle vara lätt vårgrönt till en filt med lövmönster känns kanske inte aktuellt på samma vis. Men jag ska ändå sticka klart den.

Babyfilten, i ett underbart mjukt garn jag köpt på Garnkorgen.

Det blev lite ullnördande. Åter till helgen. Igår åkte jag och ongen ut till min syster som bor en bit ifrån stan, mitt ute i skogen. Helt underbart väder! Riktig höst. Klarblå himmel och skogen var klädd i gult och rött. Helt ljuvligt. Snacka om att jag laddade energi när vi gick i skogen. Vi plockade svamp! Maria plockade matsvamp, Viggo plockade pysselsvamp och jag plockade färgsvamp. Eller. Jag hoppas jag plockade färgsvamp. Det är svårt att se skillnad på svamp och svamp tycker jag. Har tänkt att jag ska bli medlem i Svampfärgarsällskapet för att lära mig mer. Man kan ju få så fantastiska färger av svamp! Det ryktas om att det ska bli en kurs i februari, och den har jag skrivit upp mig på intresselista för. Hoppas verkligen den blir av.

Underbar dag i höstskogen i Kovland.

Vi fick med oss ved hem från syrran också. Så igår kväll hade vi premiärgrillning i öppna spisen för den här hösten/vintern. Grillade korv till kvällsmat. Önskar jag kunde lägga upp ett filmklipp, för det knastrade och sprakade så mysigt. Torr gran!

Önskar er en trevlig start på veckan!

Första oktober.

Första oktober. Vaknar upp med lite halsont. Hoppas det stannar där, så jag inte blir ännu sämre. Har varit hemma hela veckan med ongen pga att han var sjuk, nästa vecka som är min sista på den här praktiken. Och vill ogärna missa mer tid där.
Dagens planer för den här första dagen i höstmånaden nr 2 är att åka till min kära vän Carolina. Vi ska spinna, planera ullinköp, sticka och åka på loppisar! Det kommer bli en härlig dag.

Oktober för 4 år sedan. Då hade vi verkligen börjat lära känna varandra. Älskade du. 

En vacker höstmorgon.

Om ni visste hur fint det är här just nu.
Jag sitter på min gamla kökssoffa. Vid det stora slagbordet som nog har en 100 år på nacken. Ett bord som jag vuxit upp med. Hela stora familjen fick plats kring det. Hur många födelsedagar har inte firats med hemmakokt saft och mormors kubb. Och jular, med juleduken (som jag också fick när jag fick bordet) som alltid ska ligga på. Förväntansfull julmiddag, för efter middagen så skulle Tomten kanske komma. Hemmagjord salat och julmust. Nyår som firas in med de traditionsenliga räckmackorna. Min egen son satt för första gången i en babystol vid just det här bordet.

Vi hade alla våra bestämda platser. Jag på soffan bredvid min ena storebror. Mitt emot mig satt min andra storebror, och mitt emot honom min syster. På min högra sida satt mamma på kortändan. Och mitt emot henne på den andra kortändan min pappa.
Nu har jag, min man och ongen våra bestämda platser kring bordet. Jag älskar det här bordet.

Sitter och  ser ut genom de höga spröjsade fönstren här intill. Ute driver vinden genom det höstmålade trädet, små skurar av gula och röda löv dansar då och då ned mot marken som redan är klädd av en matta av färgglada löv.
På andra sidan byvägen ser jag alla kohagar, men just nu ser jag inga kor alls. Lite längre bort kan jag se några hästar i en hage. Solen skiner. Det är en underbar höstdag. Och imorgon är det den första oktober. Jag gick in i vecka  igår. Vill att oktober och november ska gå fort. Så jag vet att den lilla därinne faktiskt stannat.

Den lilla kallas nu för embryo. Den är bara någon millimeter lång och börjar utveckla lungor. Ryggmärgen som tills nu legat helt blottad ska stängas. Anlagen till armar och ben bildas. Även de första blodcellerna och blodkärlen blir till. Hjärtat är bildat i form av ett rör. Det börjar slå. Om åtta månader blir embryot en komplett människa.

160928

Åh vad jag behöver en lugn stund utan en onge som hänger mig i hosorna och kräver konstant uppmärksamhet.

Stickplaner och decemberlängtan.

Kommer längta till december dubbelt upp i år. Men jag väntar också bara på blodet. Hur undviker man det, att vänta på kramperna och blodet när man så nyligen genomlidit ett missfall? Jag antar att jag får rikta in mig på allt annat som ska göras, och vardagen. Snart går jag tillbaka till skolan igen och har de två avslutande kurserna. Den ena har jag redan läst halva, arbetspsykologin. Och i vanliga fall älskar jag psykologi men den här kursen är verkligen ett riktigt bottennapp. Efter det blir det branschengelska. Har ingen aning om vad jag förväntar mig av den kursen. Engelska är ju ändå ett språk jag har stor läsförståelse i, men är inte lika bra att skriva och hantera grammatiken. Det lär ju bli ett par övernattningar nere i Gävle. Nere på det B&B där jag för drygt en månad sedan märkte av det påbörjade missfallet. Det känns faktiskt, kanske fånigt nog, lite jobbigt. Nå. Jag måste våga tro att jag kommer gå hela hösten utan att börja blöda igen. Och att jag sedan i början av vintern kommer påbörja min tredje och sista praktik. Jag kommer ha massor att göra i höst och vinter.
Har en hel del planer för stickningen också. Känner att jag behöver hitta lite nya roliga projekt för jag har kört fast lite i stickglädjen. Just nu har jag tre projekt på stickorna.

1. En tröja till mig själv. Men är inte alls nöjd med färgen på garnet. Inser att jag inte passar alls i den färgen. Så jag vet inte om jag ska sticka klart ändå, och kanske ge bort den eller bara sälja eller ge bort garnet. Mönstret är också ett helvete. Inser nu (igen) varför jag brukar undvika att sticka Drops mönster. Det händer typ 8 saker samtidigt, det är ett helvete att hålla ordning på vart man är och vad man ska göra. Plus att de tröjor jag stickat av dem och de mönster jag läst, så ska tröjorna stickas i bitar och sedan sys ihop. Det tycker jag är helt värdelöst, bättre att sticka ihop allt med en gång och sticka antingen runt eller fram och tillbaka. Känner att det här projektet har tagit död på min sticklust lite.
2. Ett par raggsockar till Heidi. Jag stickar sällan på beställning. Men ibland slinker några igenom, och när en gammal vän önskar hemmastickade sockar vem är jag att neka? Det här är en bra stickning att ha med på jobbet eller när man ska vara social, då jag låter händerna jobba utan att egentligen behöva koncentrera mig. Eller okej. Kanske lite när jag kommer till hälen. 
3. En halskrage i det här underbara lövmönstret. Det är också en gåva till min kära vän Saran som bor i Blekinge. Till hennes söta lilla dotter. Jag älskar det här mönstret, har ju en viss förkärlek för lövmönster... Kommer absolut sticka en till mig själv också. Fast ja. I en lite större storlek. 

Har sett ut en underbar filt med lövmönster på också som jag tänker sticka till den framtida bebisen. Kan bara inte riktigt välja färg på garnet. Eller material. Svalare sommarfilt eller en värmande höst eller vinterfilt? Jag får lägga den på is fram till vintern. Skulle vilja påbörja en ny kofta till mig själv. Kan inte riktigt välja bara. Kanske denna med löv från samma stickerska som lövkragen. Har en koftlåda med ett gult fint garn från Limmo Design som skulle räcka. 

Förkyld och gårdsvisning.

God morgon!
Idag tog jag faktiskt en höstjacka. Riktigt kyligt ute. Vi har inte haft minusgrader ännu dock. Men de kommer väl när som helst, så jag antar att det är dags att ta in de pelargoner jag eventuellt vill ha kvar. Tycker de är så himla tråkiga att övervintra så jag får se hur jag gör. Kanske hivar jag bara iväg dem. Förutom de två jag fått av mamma då, de får nog flytta in.
Ongen är fortsatt förkyld, har sovit hela natten i natt dock. Jag vaknade till strax efter sju och låg och såg på honom där han låg intill mig och sov tungt. Och plötsligt sätter han sig bara upp, ser på mig och ler och meddelar att "mamma vet du att man kan bala strängarna direkt efter man kört med skördetröskan?". Eh, jahaa tyckte jag. Drömde du om det? "Nä, men pappa har talat om det.". Det här hur de kan vakna på en halv sekund och vara igång direkt. Idag är han hemma hos sin mormor och morfar för dagis är stängt. Får se hur det blir imorgon dock, han är väldigt förkyld och har inte varit pigg alls i helgen. Själv har jag ont i öronen. Har haft det till och från hela veckan så jag faller väl dit om jag har otur...


I eftermiddag ska vi på en visning på en gård. Tror dock det inte är något för oss, men det får väl framtiden utvisa. Det var över ett år sedan vi var på någon visning så det är rätt kul att ändå gå. Trivs ju otroligt bra där vi bor nu, men visst finns längtan ändå efter något eget. Men. Ändå. Vill jag inte alls flytta från byn! Nå, vi får se.
Och efter visningen ska jag ned på stan och träffa min goda vän Carolina. Vi ska fika, sticka och planera för vår träning. Som vi ska börja med. Typ. Hehe....det är viktigt att planera!

Jovars.

Jag erkänner, jag lyssnar just nu på julmusik. Läste om julpepp hos sandralinnea, och jag kan väl erkänna att jag längtar lite. Det ÄR ju helt fantastiskt mysigt. Helst tiden innan. Advent. Lucia. Åh jag smäller av så mysigt.

Ny blå ljung och ny mjölkhämtarkanna.

Marsvinsbur.

Den evigt återkommande frågan, vart tusan tar helgen egentligen vägen? Har fått en hel del gjort under den här helgen i alla fall. Både storstädat köket (ja alltså just nu kan man faktiskt SE bänken, helt otroligt!) och tvättat ikapp all tvätt. Om det är något jag och min man är duktiga på är det att dra på oss ett tvättberg utan dess like. Och varje gång allt är undantvättat säger vi till varandra att nu, nuuuu ska vi inte hamna i samma fälla igen utan faktiskt tvätta undan direkt. Ha. Ha. Ha,
Byggt en marsvinsbur med, och det blev precis lika bra som jag tänkt mig. Nu har grisarna det lite större och mysigare.

Var iväg och åt på Pinchos här inne i stan igår också, det gick över förväntan. Men det kanske inte fanns så mycket som ongen faktiskt gillade. Han fick en korv på vägen hem. Hehe. Men mamman ifråga var väldigt mätt och nöjd. Jag bara älskar sötpotatisstripsen där. De är något av det godaste jag vet just nu,

Fredagskaos.

God morgon! Så blev det fredag igen. Veckorna rusar iväg, helst de veckor då jag är hemma. När jag går i skolan i Gävle går det aningens långsammare. Nå. Nu har vi fredag, och jag jobbar bara till tolv idag! Efter det ska jag iväg och vaxa benen, också något man kan roa sig med en fredag.
Vaknade upp med en påtagligt förkyld onge intill mig idag. Som hade bestämt sig för att han skulle köpa en inplastare till sin plasttraktor idag. Det är inget jag tänkt. Han fyllde år alldeles nyss och fick då massor av grejer (jodå, jag älskar att skämma bort de jag älskar) bland annat denna hett efterlängtade "plasttraktor" som kan kallar den. Men kan säga att för att vara gjorda i plast så är de inte direkt billiga. En traktor går på runt 500:-, och redskapen till allt från 3-700:-. Försöker pedagogiskt förmedla att han kanske kan önska sig en av jultomten istället! Mycket missnöjt barn bryter ihop pga leksakslängtan och förkylning. Gissa om jag var nöjd att jag bestämt med hans mormor och morfar att han skulle få vara med dem idag. När han är på det här humöret (läs: börjar bli sjuk och missnöjd) så är det ju en mardröm att försöka rodda till dagis.

Andra planer för helgen är att bege sig ut i svampskogen med min storasyster. Jag vill testa att färga garn med svamp, man kan ju få till så underbart vackra färger! Så jag hoppas jag kan hitta lite svampar för ändamålet. Sedan vill jag köpa en bokhylla och bygga en bur till marsvinen. Något liknande som denna. Det KAN ju vara så att jag eventuellt hört av mig till uppfödaren jag var och köpte Kurt och Elsa och meddelade att jag gärna ställde mig i kö för en unge från de CH-teddyhonor hon nyligen parat.... Och grisarna behöver en större crib!

Trött tant.

Jag kan inte dricka kaffe efter klockan 18:00 längre. Ja inte om jag vill kunna somna innan tolv. Detta har aldrig varit ett problem tidigare men har blivit det nu. Igår var det kaosstickning hemma hos mig och jag gjorde det dumma att just dricka lite kaffe efter Bolibompatid. Somnade väl någon gång efter halv tolv. Råkade beställa kläder på Bonprix också. Bra för garderoben att inte kunna somna, dåligt för ekonomin. Men just Bonprix har bra med kläder för en tjock tantmamma som mig! Beställde vinröda manchesterbyxor som jag hoppas ska passa. Jag älskar manchesterbyxor, det är så ruskigt snyggt. Jag dör av kärlek för all 70-tals inspiration i modet just nu. Love love love.
Nå. Sov dåligt också, vaknade första gången vid fyra. Sedan ringde klockan tio i sex. Just nu är jag väldigt, väldigt trött.


Totalt misslyckad dagislämning med. Antingen är ongen lika trött som mig eller så håller han på att bli sjuk. Får se om de ringer från dagis under dagen eller om det bara var ett case av vakna-på-fel-sida. Imorgon är ongen ledig från dagis och ska härja med sin mormor och morfar i alla fall.
Inte nog med att jag är trött idag så har jag en diffus värk i magen. Vet inte exakt vad det är heller. Har inte haft mens sedan missfallet och om jag ska utgå från den blödningen som kom då borde "den lilla vännen" (alltså hur idiotiskt.. just nu hatar jag min "vän" och vill inte alls träffas) komma nu i helgen. Givetvis hoppas jag på att fanskapet inte kommer alls och att jag får mens först om kanske 1 år eller mer...... Den som lever får se.

Blinkers till himlen.

När Ongen satt och åt frukost idag säger han plötsligt:
- Mamma hur gör man med blinkersen då?
- Vad tänkte du på?
- Hur gör man med blinkersen när man kör upp till himlen?
En lite ställd mamma som precis står och ska brygga kaffe klämmer ur sig ett lamt "det vet jag faktiskt inte" varpå ongen fortsätter:
- Får jag följa med Simon (en av hans goda vänner) till hans himmel?


Alla funderingar som marsvinens död satt igång. Men det är så härligt att höra hans tankar och funderingar, men ibland har mamman inga bra svar.

Läcker läkarsekreterare.

Jag är just nu ute på praktik 2 av 3 i min utbildning. Den här praktiken är jag på en vårdcentral och ser hur arbetet går till där, det skiljer sig verkligen mycket från hur jag jobbat under sommaren inne på en avdelning på sjukhuset. Kul att se och vara med. Massor av diktat att skriva, vilket jag verkligen älskar.

För jag har hittat ett jobb jag fullkomligt ÄLSKAR. Det känns så underbart. Och nu har jag bara 1,5 kurs kvar på plats i Gävle. Sammanlagt 6 veckor. Sedan är det 10 veckors slutpraktik klart. Och den ska jag göra på den plats jag ska börja jobba på efter examen i februari. Japp! Jag har fått jobb. Jag kommer kunna vakna upp varje dag och gå till en arbetsplats jag trivs superbra på. Jag har massor av nytt kvar att lära och det känns så spännande!

Som jag kämpat för att komma hit! Men vad det varit värt det. Nu kommer familjelivet bli betydligt lättare att rodda också när jag arbetar kontorstider. Och tänk. Jag kommer kunna spara semester och ta ut semester över jul om jag vill! Om ni kunde förstår hur mycket det är värt för mig. Och inte behöva jobba helger. Men det med julledighet är liksom frosting on the cake för mig. Det känns så himla underbart att ni inte kan veta.

160920

Vad frustrerande det är att gå och vänta. Min kropp vet ju egentligen redan om det blir ett postivt besked om ungefär en vecka eller inte. Den går omkring och bär på en hemlighet. Jag vill inget hellre än att kunna se inåt och se, om där fastnat ett litet ägg som tänker bli vår lille Ture.
Men istället försöker jag släppa tanken (inte direkt lätt nej) och bara köra på i vardagen.
Helgen blev lite speciell. Jag gick ut och åt med två vänner på fredagen. Så ringer min man och jag hör på honom direkt när han ringer upp att det är något som hänt. Ja då har han hittat två av våra tre marsvin stendöda i buren. Pip-Lisa och Snurran. Ongen var hos sin mormor och morfar och skulle sova där. Våra marsvin är omplaceringar men så gamla att de var redo att dö var de väl inte. Misstänker att de fått i sig något de inte borde, lätt hänt att något följer med när gräs rivs ute. Stackars Strössel satt ensam kvar i buren och såg riktigt ledsen ut när jag kom hem på kvällen. Morgonen därpå ringde jag runt till varenda zoobutik i stan, samt i grannstäderna. Inga marsvinshonor alls. Tydligen var de lite av en bristvara just nu. Gnnnn.


Dags för begravning då. Bäddade ned de två grisarna i en kartong, med hö, blommor och gurka och körde hem till mina föräldrar. Sätter mig ned med ongen och ser honom i ögonen och säger  "vet du, igår hände något väldigt tråkigt..... Pip-Lisa och Snurran dog....". Han ser på mig. Och frågar varför. Jag säger något medlande att ja, de blev sjuka. "Jaha... men då måste vi begrava dem!". Sagt och gjort. Vi hämtade marsvinskistan och ongen fick se på marsvinen som låg där som de sov. Dock säger jag INTE att de sover. Jag gillar inte det. Är man död så är man, man sover inte!
Han frågar igen, varför de är döda. Helst Pip-Lisa som var hans favorit (ja min med...). Klappar på dem, konstaterar att de är kalla. Sedan gräver vi en grop tillsammans med pappa hans, och vi bäddar ned marsvinen där. Han vill själv lägga ned dem i gropen.
Klart.


Efter det sprang han in och skulle fika med mormor.
Men visst har det kommit lite frågor. Varför de dog. Vart de är nu. Tog de gurkan med sig? Många frågor. Men sedan han det varit synd om Strössel. Han har suttit vid henne och pratat mjukt och berättat att hon inte kan få gå till hennes vänner nu, för de är döda och borta. Men att vi ska försöka hitta nya vänner.
Och hurra, tänka sig att jag hittade en uppfödare i stan! Kvinnan hade ett rum fullt av marsvin, underbart! Jag träffade ett marsvin som såg ut som Slash. Fatta. Samma hår. Blev kär. Men kom hem med två svin, en gammal tant och en unge som jag bara inte kunde lämna. Två honor. Viggo fick döpa dem. Elsa och Kurt.


Elsa, hon är runt 2 år. Har riktigt fin stamtavla och har både ställts ut och avlats på. Hon är en CH Teddy.

Flickan Kurt. Hon är en peruan. Har också en riktig liten stamtavla. Är 2 månader.

Känslig idag.

Jag mår inte alls så strålande bra idag. Ont i skallen. Och ont i hjärtat. Ja. Se dagens tidigare inlägg... Sedan finns mina tankar hos en människa jag känner som väntar på besked på vad det är för knöl hen har i hjärnan och som stör vissa hjärnfunktioner. Jag får sanslöst ont i själen när jag tänker på det. Nej nej nej, vill jag bara skrika. NEJ.




Viss existentiell ångest idag efter det beskedet igår, plus att jag idag suttit och skrivit journaler på flera människor som avlidit. Lägg till att min egen älskade pappa fyller på tok för många år just idag. Ja, för många år tycker jag i alla fall. Inte kan han vara så gammal? Han är ju min starka pappa som klarar allt, som orkar lyfta de tyngasta lassen, som sparkar de hårdaste fotbollarna.




Jag är helt enkelt lite känslig idag. Så tror jag att jag har någon slags begynnande PMS vilket verkligen späder på allt.

Tippexsträck.

Livet känns rätt tungt just nu. Solen strålar från en klar hösthimmel på bästa vis. Krispig luft, fina färger. Hela paketet. Och jag ser, och jag kan känna glädjen för allt det vackra.
Men varje dag går jag till en arbetsplats/praktik som ligger vägg i vägg med barnmorskemottagningen. Samma ingång.


Alla dessa gravida magar.
Det gör så ont.
Känslor kommer i efterhand. Smygande. Och även fast jag intalar mig själv som ett mantra att det var ju så tidigt, det var bara några mm, det var bättre nu än senare, det är hur vanligt som helst, så gör det så ont. Helst när jag får se alla dessa gravida kvinnor. Och sociala medier känns just nu fulla med "nu går jag in i vecka blablabla". Själv öppnar jag kalendern och ser tippexstreck.För jag var så positiv. Och den här gången skulle jag vänta på ett barn och inte ett missfall. Och jag räknade ned med glädje till den magiska gränsen.


Jag antar att jag helt enkelt får låta det ta sin tid.
Men nu är det svårt.

Hösten är på intågande.

Tänk snart är det höstmånad. September. Ongen vår fyller fyra år. Ofrånkomligen så tänker jag tillbaka till när han var liten och allt var nytt och ömtåligt. Visst blir jag lite nostalgisk. Och just nu känner jag mig lite extra sårbar i det. Tidigare i veckan fick jag ett missfall. Och det var ett tidigt missfall, och helt odramatiskt. Enligt skolboken. Hittills sköter sig min livmoder precis som den ska under omständigheter som dessa. Guldstjärna på det, typ. Jag försöker se på det som att ja, ännu en livserfarenhet att lägga till handlingarna. Men jag hoppas verkligen jag slipper vara med om det igen. Den dova pulserande smärtan, allt blod. Spolar toaletten och försöker att inte tänka på vad det är jag spolar bort.
Det var de där barnvagnspromenaderna i april. När våren började göra sig påmind. Leriga barnvagnshjul, promenader med fågelsång i öronen. Vaknätter, men den här gången ljusa vaknätter med ett litet spädbarn och inte i höstmörkret.
Ja, det är väl det som jag spolar bort i toaletten.
Men hur det än är så tar jag det ändå rätt bra, jag är glad att jag var tvungen att gå igenom detta nu som den här kvinnan jag är idag och inte som en betydligt sårbarare kvinnan jag var 2012. Men det stack ändå rejält i hjärtat när appen jag installerat i telefonen (och glömt att avinstallera) glatt påminde mig om att jag gick in i en ny vecka i min graviditet igår.

Till betydligt lättsammare ämnen så har jag idag med hjälp av både ongen och hans två vänner här på gården städat bort sommarblommorna som verkligen gjort sitt. Nästa år tänker jag bara ha pelargoner ute på bron! Verkar vara de enda blommor som jag faktiskt håller vid liv. Jag har verkligen inte gröna fingrar om jag säger så. Nej nu står det prydnadskål, silverek och ljung i min stora tvättkittel utanför bron. Och den lilla cementpumpan som jag av ren lathet inte ens tagit in över sommaren står också där på bron. Välkommen höst.

4 månader till julafton.

Sommaren rusade och jag öppnade knappt datorn hemma. Däremot tillbringade jag ju ett X antal timmar framför datorn på jobbet. Och jag har älskat varje minut! Kom till en riktig drömarbetsplats. Och de trivdes lika bra med mig som jag med dem. Har varit helt perfekt för mig. Har utvecklats massor i min yrkesroll och fått putsa mina tilltufsade fjädrar och läka mina egosår. Ska nu gå som springvikarie på den här mottagningen.
Är tillbaka i skolan nu. Påbörjat den näst sista kursen på utbildningen. Hade en hel del pepp inför kursstarten men det dog redan första dagen - i måndags. När mer eller mindre läraren förolämpade min drivkraft i personlig utveckling. Jag som gått i terapi i 4 år.... Då tappade läraren mig kan jag säga.

Har varit på plats i skolan i tre dagar nu. Ska bli väldigt skönt att komma hem till karln och ongen min. Annars så är det ju 4 månader kvar till julafton idag. Rätt sjukt? Tänk att om 4 månader är det mörkt och kallt ute. Undrar just hur livet är då. Jag är mitt i min sista praktik som förhoppningsvis ska leda till arbete.

Ongen min fyller 4 år om några veckor. Hur sjukt är inte det då? Vart tar tiden egentligen vägen? Kan någon svara på det?

Balans och sommarjobb.

Det är tydligen sommar nu. Och ja, det är grönt ute. Bönderna jobbar som tusan och det blåser hela tiden så jag antar att det antas vara sommar. Men kommer värmen så kommer den i juli, för jag har sagt att jag ska jobba hela juli. Och då brukar det kunna bli varmt. Så tacka mig. Typ. Men som jag ser fram emot att jobba! Jag tände till rejält efter bakslaget med praktiken och tog kontakt med facket. Och det gjorde sitt, jag blev rentvådd och nu har en av de (enligt mig) intressantaste avdelningarna inne på sjukhuset givit mig jobb hela juli. Det ska bli vansinnigt roligt. Jag ska sitta inne på ett kontor och skriva diktat. JAG ÄLSKAR DET. Det här yrket är så sjukt roligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen när jag tänker att det är mitt framtida yrke. I februari är jag klar! SWEET.

Något jag funderat på här i dagarna är hur vi människor fungerar i relationer. Detta klassiska med att ge och ta. Umgicks väldigt intensivt i en tid med ett par jag och min man. I mer eller mindre alla fall var det jag och den andra tjejen som drog igång projekt, idéer om vad vi skulle hitta på osv. Tyvärr tog det slut mellan dessa två och jag försökte fortsätta ha en relation med dem båda två. Gick inte så bra. Egentligen bara av den anledningen att när det bara låg på mig att vara den som skulle slå på trumman att ses, så tröttnade jag efter ett tag att dra det lasset. Ingen vill alltid vara den som frågar om man ska ses, vara den som alltid kommer på vad som ska göras, vara den som frågar, Ibland vill man också bli tillfrågad.

Eller kanske finns det många därute bland er som faktiskt också VILL vara den som alltid styr och ställer. Jag är inte sådan i alla fall. Jag vill ha någon slags balans. Hur gör man när balansen faktiskt inte infinner sig?
Jag har varit i väldigt många relationer (och nu menar jag i första hand vänskapsrelationer) där jag känner att jag alltid är den drivande personen. Och det tröttar ut mig. Jag avskyr att ständigt vara projektledare.
När det också blir så att jag får en känsla av att jag måste tjata mig till att ses, blir jag ännu mer sliten emotionellt. Och där har jag varit. Många gånger.

Kanske är jag en sådan som kräver mycket av mina vänner? Är jag klängig? Jag vet inte. Jag känner mig inte som en klängig människa. Oh well, sådant sitter jag och funderar över.

Men nu ska jag åka och städa ur bilen.

20160503

Nää. Mörkt med sommarjobb.
Ekot från praktiken gjorde sitt.

Ser ut att bli ett långt sommarlov.

Kritik och respons.

Vad konstigt det blir ibland. När man tycker att man presterat något bra, och får efter lång tid få en retur om att det inte alls varit som man tänkt sig. Inte alls bra. Som en kalldusch.
Det är väl kanske rätt ofta svårt att ta negativ respons. Men det beror också på hur den läggs fram. Jag brukar säga att min andra chef jag hade här i livet var så len i käften att hen kunnat avskeda en och man hade gått ut från kontoret med ett leende på läpparna och känslan av att vara bäst av alla. Tyvärr är alla inte sådana. Nu handlar det inte om att jag fått sparken, inte alls. Utan det var respons på min praktik jag gjort senaste veckorna.

Igår var hela dagen trasig för mig. Jag var ledsen och upprörd. Idag är jag lite mer arg. Det är inte att handleda en student. Att sista dagen överösa med kritik om vad som skulle gjorts annorlunda och inte! Det är sådant en måste få veta under tidens gång så en kan få utvecklas i sin framtida yrkesroll. Känner mig orättvist behandlad.

Men den här dagen fick ändå en rejäl ljusning. Fick ett samtal om att jag ska komma på intervju för ett sommarjobb inne på en klinik på sjukhuset. Jag vet ju vad jag ska ta med mig dit. Att om någon kollega upplever mig som opassande i något så ta upp det med mig direkt!

Det gäller dock ej min hårfärg eller klädstil.
Vilket jag också misstänker kan sticka i ögonen på folk. Kort, tjock och färgglad!

Barn som är riktigt fula i munnen.

De som känner mig, eller för all del de som träffat mig vet att jag kan vara rätt ful i munnen. Inget jag kan påstå jag är stolt över. Men ja. Vissa använder sockar i remsandaler och jag svär. Inte ord av biologisk härkomst utan jag kör de lite mer oldschool (en är väl hipster). Detta är något som ongen snappat upp. Inte heller något jag är stolt över. Men det slinker ur ett DJÄVLAR när legotornet rasar innan det var färdigbyggt och det kommer ett SATAN när den lilla stortån slår i bordsbenet.
Inte bra. MEN.

MEN.
Vad gör man när en i den lite ytligare bekantskapskretsen (ett barn som är ett par år äldre än ongen), som då och då vistas tillsammans med ongen och som ongen börjar se upp till svär.... och svär något så.... GRÖNDJÄVLIGT (ops) hemskt? Jag skulle vilja tvätta barnets mun med tvål! Det är ordsammansättningar som "bitch, fuck you bitch, u hoe...osv". Jag står på sidan av och bara gapar, Vad i....? Min första mycket prett0morsiga tanke är men hur kan föräldrarna tycka det där är okej? Antar såklart att de knappast gör det. Kanske inte barnet svär sådär hemma.

Men vad gör man? Det är ju inte direkt läge för mig att tillrättavisa barnet. Och jag kan inte direkt påstå att jag känner föräldrarna, alls. Jag fasar bara för att ongen ska snappa upp ordförrådet. Han är ju som en liten papegoja.

Om någon läser. Och har en tanke om detta. Kommentera gärna. Hur skulle du göra? Hur skulle du agera? Jag kan såklart försöka att inte låta dem leka tillsammans. Men av anledningar jag inte vill skriva här kan det bli svårt att skilja dem åt.

Får man säga till någon annans barn när denne svär som en.... ja... jag vet inte,... som någon som inte borde kunna sådana ord ens.

Alla dessa gnagare.

Har den senaste tiden upplevt ett stort behov av ett luddigt litet djur. Marsvin har jag varit sugen på länge nu. Har haft flera marsvin, tidigare i mitt liv. Mitt första egna husdjur var ett långhårigt svartvitt marsvin vid namn Skorpan. Hennes burkompis var brorsans och var  Druvan, också svartvitt men korthårig. Skorpan fick sitt namn efter att Druvan bitit henne såpass att hon fick ett sår på nosen. Och fick en sårskorpa.

Skorpan dog efter många år. Då köpte jag Pi-Spräckland. Det var Pingst, och hon var spräcklig. Jodå. En kort stund senare köpte jag det tredje svinet, hon fraktades hem i en kartong för Frolic. Så namnet var givet. De sista två marsvinen jag hade, fick namnet Luna och Nova. De sålde jag faktiskt när jag och min man flyttade ihop, vi fick inte riktigt plats med buren i lägenheten.

Men mycket kul har jag haft genom åren med de små svinen. Kom ihåg att jag försökte få dem att gå i koppel. Köpte kattselar. Men marsvin är liksom bara en stor mage på fyra ben. Vart är halsen där man ska sätta halsbandet? De ålade sig snabbt ur och försvann bland vinbärsbuskarna. P A N I K! Enormt pådrag för att hitta marsvin. Kan meddela er alla att det gick bra. De hittades. Kan också meddela att jag nu i vuxen ålder sett att det också finns smarta små selar som man kan sätta på sina marsvin. Men hur fan man skulle kunna gå med dem i koppel är ändå för mig ett mysterium. En marsvinsPROMENAD såg väl ungefär ut såhär:
*mer eller mindre likstelt marsvin på gräsmattan*
*TJURRUSNING MOT BUSKAGE*
Och här finns då två scenarium. Antingen så:
a) matten står kvar med ett koppel och sele där korven på två ben alias marsvinet ålat sig ur.
b) marsvinet flyger som en pipande, förorättad jojo tillbaka mot matten när det tar slut på koppel.

Nå. Åter till nutid.
Jag samtalade med min man om detta. Att vi väl skulle ta och köpa ett marsvin för alltså ja, Viggo behöver verkligen ett djur! Det är ju enbart för hans skull. A b s o l u t. Mamman ifråga har ingenting med detta att göra, egentligen.
Valet kom dock på hamstrar. För det hade jag aldrig haft, och tyckte det kändes spännande med alla roliga leksaker (materialist javisst!) tänk vad kul det skulle bli för mamman Viggo med en söt liten hamster som flyger runt!

En hamster inhandlades. En dvärghamster. En söt liten fräsande boll. Jag ville köpa två eftersom det kändes så hemskt att hon skulle bo ensam hela livet men blev rekommenderad att bara köpa en annars SKULLE DE KALLBLODIGT MÖRDA VARANDRA. Typ. Tog hem den fräsande bollen till en glad son och en rätt missnöjd man.
Det gick några dagar. Och jag tyckte så synd om lilla Smulan. Helt ensam. Hela livet? Buhu. Surfade runt på diverse forum och där framkom det att de visst kan bo tillsammans, att de är flockdjur. Smög iväg på samma djuraffär igen och skulle inhandla en kompis. Expediten var väldigt avvisande och menade att det var säkert 99% risk att min Smulan skulle goes Hannibal Lecter på det lilla nytillskottet Flingan. Nå tänkte jag, i värsta fall får jag väl köpa en till bur.

Nervöst var det. Skulle blodet flyta?
Ja visst var det en hel del bråk därifrån. Men inget blod. Inga tussar. Inga ångestladdade skrik mitt i natten. Nu är de vänner. De sover tillsammans fast de har flera ställen att välja att sova på.
Så bull, bullshit att de alla är blodtörstiga. Tänk alla stackars hamstrar som sitter ensamma hela livet? De borde alla få en chans att se om de funkar ihop med en annan.

Men ja. Jag suktade ändå efter marsvin. De är ju så söta. Och de är ju ändå lite roligare än hamstrar. Min man var väldigt, väldigt avvisande.
Efter viss påverkan så....var han ändå avvisande.
Men så hittade jag tre hamsterflickor med en gigantisk bur för omplacering.

Plötsligt tog jag hem tre marsvin också. Snurran, Strössel och Pip-Lisa.
Behöver väl knappast säga att min man inte blev så glad. Nä. Men va fan. Jag gör det ju för ongen.

Längtar efter leran.

Det har hunnit blivit mars. Börjar kunna se fram emot våren utan att bara se en enorm uppförsbacke. Lär väl ha vinter i minst en månad till, om inte mer. Men man kan ju ändå börja hoppas på att solen faktiskt ska börja värma kinden lite.
Snart är den över oss, den fodrade galonen och galonvantarna. Glädjeskutt i vattenpölar och halva lerpölen på hallmattan. Jaaaa, jaaaa.... vrålar jag frireligiöst och viftar med händerna. Ja. Ni får visualisera det eftersom detta enbart är en blogg och inte en VLOGG eller vad det är ungdomen håller på mä.

Mina studier rullar på, jag andas och är skola. Ungefär så. Om några veckor går jag ut på min första praktik. Det ska bli så roligt. Självklart går jag all in, har redan beställt flashiga neoninneskor och en namnbricka. Hehe. Finns det materiella tillbehör så köper jag dem. Är väl kanske dagens sanning.

Men nu ska jag hälla upp mig en kopp termoskaffe och gå all in för dagens lektion i medicinsk terminologi.

2016

Hej bloggen, din stackars stundvis bortglömda blogg. Sköter dig ungefär lika bra som mina krukväxter. Och, det är inte så bra. Pelargonerna i köksfönstret försöker övertala novemberkaktusarna att det är dags att utse ett skyddsombud. Jag förväntar mig inom kort bli kallad till samtal med Blomsterfacket. Typ så.

Julen kom och gick. Första året jag inte haft någon julkänsla, alls. Väldigt märkligt. Kanske berodde det på att hela december mer eller mindre kändes som en mixup med september och november. Det plus att livet är rätt stressigt med pendling och plugg. Min strategi är ju lite att smile and wave, dvs inte fundera så mycket på hur jobbigt det är att pendla drygt 4,5 timmar om dagen de dagar jag ska vara i skolan. Bara göra det. Tyvärr antar jag att min kropp och psyke inte går med på att luras utan ändå känner av detta. Dumt kroppen, fy psyket!
Kan väl säga att ett oväntat möte dagen innan julafton, hemma hos oss, visst ledde till något helt nytt för två människor. Mycket spännande, och roligt! Ibland händer det.
Nyår också. Firades väldigt lugnt och fint,

Min man och son tillbringade stora delar av helgerna att vara förkylda som tusan. Jag höll väl ut, och tyckte väl att jag gjorde ett bra jobb. Men nu sitter jag här hemma. Fryser som en idiot (kanske inte konstigt heller eftersom det är -20 ute och kylan slår in) med merinoullunderställ, ullsockar, fårskinnstofflor och flanellpyjamas. Snorar och tycker synd om mig själv. Lite lätt stressad också eftersom jag nu missar två dagar i skolan. Missat för mycket redan! Aaaah. Skallen känns inte helt med på noterna gällande att plugga heller. Inte glad! Inte glad alls!

Något som dock roar mig är att Lunarstorm kommit tillbaka. Tyvärr ligger sidan nere hela tiden, de var väl kanske inte direkt beredd på alla nostalgiska 80 och 90-talister som genast registrerade sig. Jag med. Jag med! Jag blev nästan lite gråtmild.
Jag hade rubbet. Dvs, PRO. Sminkade mitt krypin och allt. Oh yes. Men senast jag loggade in stod det inte F30 efter mitt nickname direkt.

Nä. Nu ska jag ge småfåglarna lite mer mat härute, de har det jobbigt i kylan. Sedan bör jag försöka studera lite.