Son och dotter.

Tvåbarnsmor. Det blev jag den 9/6. Igångsättning på grund av mitt höga blodtryck och dåliga mående. Det var ingen dans på rosor. Aldrig mer. Om jag blir gravid igen, och barnet måste ut innan kroppen sköter det själv kommer jag kräva snitt. Den korta versionen är att jag var 4 cm öppen med monstervärkar när jag gick från BB till förlossningen. Knappt 40 min senare föddes vår dotter snabbt som tusan, det var knappt någon som hann med.
Hur som,så gick det bra för både mig och tösen även om jag rent psykiskt var rätt omtumlad. Hemma så har vi funnit en hyfsat bra vardagslunk. Storebror har verkligen tagit allt himla bra och det går, vågar knappt skriva det, mycket bättre än jag trodde.

Men kan vi prata om vädret? Här i Sundsvall har det fan blåst isvindar varje dag förutom kanske... 3. Varav en var jag höggravid på och de två andra var vi bjudna på kalas och satt inomhus. För någon dag sedan packade jag in båda ongarna i bilen och körde till en strand, Pallviken, och där var vi helt ensamma. Storebror var nöjd med att leka i sanden och vattenbrynet i alla fall. Jag är ingen stor solälskare och klarar inte av värme så bra men lite varmare skulle det gärna ha fått vara. Skulle vara skönt att kunna sitta ute en ljumn sommarnatt och sticka.

Stickning ja. Stickade en bigass stor sjal av ett gigantisk nystan. Har dock inte ens fäst alla trådar ännu så en färdig bild får komma senare.

I födelsedagspresent till mig själv köpte jag Rauma finullsgarn från Garnkorgen till en kofta. Blir Josefine av Helle Siggerud. Eller som jag kallar den, tapetkoftan! Himla snygg blir den. Dock så är jag rädd att den blir alldeles för tight, jag tenderar till att sticka väl hårt.

2017-04-28

När stressad tar över längtan efter barnet och krossar den. När allt som faktiskt var så ljust och fint blir kladdigt och kallt, och det blir svårare och svårare att andas och le och allt går så rasande fort.
Att all längtan bara blåst bort. Stressen tar över och all omöjlighetskänsla smyger sig nära inpå och viskar, att det här blir fan inte lätt...och du kommer knappt klara det, och tänk om barnet kommer tidigare och mitt i allt? Hur ska du orka den förlossningen, ska du vara lika slut och borta som vid den förra? Du som inte ens minns stunden när ditt förstfödda barn lades upp på ditt bröst för att du var så utsliten och trött.
Alla runtomkring säger att de finns, de ska hjälpa. Men jag känner mig inte mottaglig. Hur ska de kunna hjälpa mig genom detta, tankarna snurrar. Och ensamheten kryper så gosigt nära intill och tar med sig ångesten och alla negativa tankar i släptåg.

Jag är så trött, stressad. Och jag kan inte förmå mig att vila, för i vilan kommer alla tankar flygande. Jag kan inte vara "hemma", som inte ens känns hemma längre, för hemma finns alla måsten. Och är jag på någon annan plats finns bara tankarna att jag borde vara hemma.
Allt har blåst upp så fort, och alla slitna känslor som legat på lur men som jag hållit på avstånd har kastat sig över mig och jag känner mig så svag.