Triss i förkylning.

Det här är ett skämt... Nu är vi hemma och sjuka alla tre. Karln körde en pigg onge till dagis imorse, sedan åkte han raka vägen hem och stupade i sängen. Dock ringde de från dagis efter ett par timmar, ongen var inte sig själv och orkade inte vara där. Han som var så pigg hemma, men orkar inte med dagis. Inte så konstigt kanske. Nybörjarmisstag... att skicka iväg barnet för tidigt. Usch, jag blev just DEN DÄR MAMMAN som skickar sitt sjuka barn till dagis. Men han var hur pigg som helst igår, härjade hela dagen så det stod härliga till. Feberfri, och inget grönt snor.
Nåja, nu har vi familjesjukstuga här hemma.

Men, jag har druckit en kopp kaffe idag så det är påväg åt rätt håll...

Fortsatt sjuk.

Man glömmer hur dålig man verkligen blir när man blir riktigt sjuk. Fy tusan, de här dagisbacillerna är verkligen inte att leka med. Legat med feberfrossa hela natten. Först nu som jag är på benen tack vare Alvedon. Blä!

Kalinka.

Jag har hittat ett mönster jag ska sticka med mitt underbara Kalnikagarn jag fick i spontan present av min svärmor och hennes ena syster. Titta här, Camelia Tee blir det! Lite nervöst att sticka en tröja. Jag menar, en kofta blir alltid bra. Är den lite för stor är det bara mysigt, blir den väl liten som min Emelie jag stickade förra året är det bara att låta bli att knäppa den. En tröja är liksom en helt annan sak det. Okej om den är lite stor, men då kan det vara väldigt kinkigt på passform. Och om det är för liten... ja... då kommer jag nog repa upp den! Det här är ett alldeles för vackert och lyxigt garn för att sticka ett plagg i som inte kommer användas.

Annars så... är jag sjuk igen. Rejält förkyld och med feber dessutom. Tydligen är det på detta vis jag ska starta veckorna numera. Ongen blev förkyld med råge i lördags och har varit som ett litet plåster på mig så det kanske inte är så konstigt att jag blev sjuk. Jag som nyss var sjuk! Gah! Hoppas på ett under, att jag blir frisk tills imorgon så jag kan jobba.

Rågblont.

Man lägger ned lite extra pengar, köper ekologiskt och good4youprodukter till nunan, svenskt och allt. Riktigt känner hur rågblont, tjockt hår växer ut på skallen min, blommig klänning och så skuttar jag över en blommande äng i midnattssolen till toner av Ulf Lundell.
Och vad händer? Jo, jag blir finnigare än n å g o n s i n. Tack! Såhär dålig hy hade jag senast för säkert fyra år sedan. Jag lägger superprodukterna på hyllan och återgår till YvesRocher, som faktiskt är en återkommande favorit. Fattar inte varför jag ständigt får suget att testa något annat, när jag faktiskt hittat produkter som funkar. Gah.

Spela ROLL LIXXOM.

Högskoleprovet. Det är alltså där min väg till framtiden ligger. För mitt snittbetyg blir svårt att höja.

Så frustrerande det är. Att inse att mycket av framtiden lade jag i mitt egna 16-årigas händer. Tanken på att lägga stora delar av min framtid i en tonårings händer är inte alls lockande. Jag var, som så många andra väldigt less på skolan. Men jag gick. Gjorde kanske inte alltid mitt bästa direkt. Nästan så att jag önskar att jag varit mer piskad hemifrån. Vad jag önskar att jag varit ett högpresterande barn under den tiden. Jag skulle aldrig mer plugga, så vad spelade det för roll att jag bara fick ett G. Ungefär så var det väl. Och fullt upp med att fundera om jag och min pojkvän (numera min man) skulle ses under helgen eller inte. Nå, ingen idé att gråta över spilld mjölk osv. Jag har ett fullständigt betyg och grundläggande behörighet. Men inte ett snittbetyg som jag kan tävla med. Och när man sedan såg till snittet för de i den grupp som pluggat upp sina betyg var... så... ja det snittet var typ 18. Så, inte direkt någon idé.

En dörr slängdes i ansiktet på mig. Och på dörren satt en liten post-it från mitt 16-åriga jag med en hälsning om att jag ändå aldrig mer skulle plugga så, spela ROLL LIXXOM.

Nervositeten över högskoleprovet? Jovars. Finns väl där. Lite. Ungefär lika diskret som en tvärflöjt.

WOW!

Jag kommer nog bli miljonär! Yes! Äntligen händer det mig, precis som i böckerna! Fick just det här mailet, konstigt nog låg det i skärpkorgen TUR att jag kollade där!

"Mitt namn ar Peter Smith, jag ar praktiserande advokat fran London, Storbritannien. En klient till mig avled 2008, men han lamnade en summa av Nio miljoner, femhundratusen Brittiska pund deponerade i en bank oturligtvis; han specificerade inte sin arvinge (eftertradare) fore sin plotsliga dod."

Eller... ja. Nåja. Jag tar ett steg emot en annan framtid idag ändå. Ska till en studievägledare på Komvux strax. Det ska bli spännande. 

Som förr!

Är nästan i chock här! Sitter vid datorn en morgon med en nybryggd kopp kaffe. Som förr! När jag satte mig vid datorn i vår lägenhet en stund för att läsa genom blogglistan i Bloglines och dricka mitt kaffe innan det var dags att skynda till bussen.
Vad många timmar man tillbringade framför datorn förr. Nu sitter jag knappt vid datorn varannan dag. Då kunde jag sitta klistrad vid skärmen i timmar, bloggandes, läsandes, allmänt surfande.

Något som påminner mig om hur inaktiv jag varit senaste åren är att min blogglista är rena kyrkogården. Uppdateras knappt. Och de som kanske är kvar och uppdaterar är inom ämnen jag inte är lika intresserad av längre. Tråkigt!
Får helt enkelt leta rätt på nya intressanta bloggar att läsa. Tips? 

Vilken torrt inlägg.
Nå. Det blir inte mer än så nu. Ha en fin dag! Snart helg nu.

Sjukt.

Med risk för att låta gnällig såhär på tisdag morgon, förlåt - förmiddag. Så. Vakna med halsont (som har hållit igång sedan i lördags nu) och känslan av en upptrappande mensvärk. Härligt, härligt. Lägg till den diffusa ögonvärken och öronvärken på det. Känner mig minst sagt ynklig idag och kryper nu upp i soffan för resten av dagen. Om ögonen tillåter ska jag fortsätta läsa lite i en bok jag började läsa igår. När harpalten ylar, läste den för många år sedan.

Annars vill jag också uppmärksamma alla om att soundtracket till Outlander Vol 1. släppts idag! Finns på Spotify.

I vår familj spelar vi faktiskt VANLIGA sällskapsspel och umgås på RIKTIGT.

Man kan hålla sig för skratt när man kommer hem och äntligen träffar mannen sin och hinner knappt säga "hej!" så ringer hans mobil och han måste ut och jobba. Weeeeeell. Som tur är fanns det rester över från gårdagen så dagens middag var liksom väldigt snabbt avklarad. Men sedan då. Nu ska en förkyld och rätt slutkört morsa roa en uttråkad (som ett brev på posten kommer den känslan när vi kommer hem) 2ochsnartetthalvtåring.

Ååh, i ett plötsligt slag av pedagogisk infall tar jag fram två enkla spel! För i vår familj ska vi minsann spela riktiga spel, och umgås på riktigt! Precis som jag själv är uppväxt med!
Picture this, helyllemorsan (också kallas prettomorsan, same same?) sätter sig vid köksbordet med sin älskling och en kopp nybryggt kaffe. Ögonen tindrar av terroristiskt uppdämt behov förväntan hos ongen vis åsynen av spelen. Först är Kuckeliku! direkt från 90-talet. Jag tänker däremot att vi gör en förenklad version då vi lägger ut alla de färgglada tupparna med rätt sida upp, kastar tärningen och väljer sedan en tupp.

Första misstaget jag gör är att säga åt min onge att han ska KASTA tärningen. För det är givetvis det han gör, så den lilla träningen skuttar fram med höga hopp över bordet. Missar min kaffekopp med 1 mm. Hur jag än sedan försöker övertala min förstfödde att vi nu ska R U L L A tärningen så. Nä. Det är ju absolut inte lika kul som att med stor kraft KASTA tärningen i bordet så den sprätter iväg och se sin morsa försöka få tag i den innan den försvinner ute i periferin i det vanliga köksstöket. Nå. Vi spelare kast med liten tärning ett tag och håvar in lite tuppar innan jag med visst vett i behåll samlar ihop spelet. Vid spelets början var jag såååå nära att ta ett kort. Detta var ju faktiskt, snyft, vårt alla första spel tillsammans! Åh, stora dag! En helt ny era av förlora-i-spel-för-att-rädda-dagen har börjat! Hurra! Hurra! Äntligen! (...ja för er som inte vet så fullkomligt älskar jag sällskapsspel!) 

Visst, visst. Jag var inte lika rörd och nostalgisk inför tankar på alla de gånger i min barndom jag suttit och spelat med min familj vid spelets något abrupta slut. 

Men skam den som ger sig, istället tar jag fram memoryt! Med insikter. Perfekt, eftersom jag närt en liten insektsälskare (tack och lov inte älska som i äta utan som i att titta på och möjligtvis klappa...väl hårt...) vid min barm. 
Nu förstår du, ska vi para ihop lite kort! säger jag och lägger ut ett par stycken med rätt sida uppåt. Förtjust parar ongen ihop några. Jag åååáhar och aaahar-ar i riktig prettomors-manér. Inget barn på denna jord har någonsin parat ihop kort så bra som detta barn. Men så märker barnet vad lätt de nya, blanka korten glider på bordet. 
Föreställ er curling. Som den där väl gräddade sockerkaksliknande klotet glider på isen. Ungefär så. Föreställ er nu bordshockey. Och en väldigt exter spelare. Ja. 

Nu sitter han inne i soffan med ipaden och jag sitter och lugnar ned mig med min kopp kaffe. Tack och lov, för dessa smarta små plattor.....

Förkylt.

Finns få saker som får mig att bli på så dåligt humör som att ha ont i halsen. Ska vara munsår då. Eller varför inte munsår och halsont, samtidigt? Ja då har vi verkligen en riktigt vidrig kombo. Är därför just nu otroligt lycklig över att jag inte har munsår utan bara lite ont i halsen. Hurra, hurra. Livet är en fest! Och jag har VIP-inbjudan! Legat och snarkat som en hel karl inatt med, eftersom min man flera gånger väckt mig. Och jag har varje gång blivit lika förvånad över att han väckt mig. Ja, man kan kort säga att den här morsan är lite förkyld.

Annars är både jag och ongen lediga idag. Så vi ska åka hem till mina gamla jaktmarker, eller, ja, till min mamma och pappa. Eller mormor och morfar som de kanske "heter" numera since 2012. Resten av veckan fortsätter i samma takt som förra, att komma tillbaka kan väl vara lite av temat. Känns bra! Och nu blickar vi framåt i den här familjen. Jag har många planer inför framtiden, komvux är där iblandat så på torsdag ska jag på möte. Mycket spännande.

Såg ni på mello då? Det gjorde jag, med stora delar av min familj. Vet inte om alla var särskilt "med" under hela programmet. Det var mycket ipads, stickningar, brodering och smartphones framme. Men det är ändå kul. Det hör liksom till.
Men vad är väl mello utan Roger Pontare. Jo, fullständigt VÄRDELÖST!

Kan vara så att jag har en jättecrush på Ponater. Roger, jag vill vara trädet du kramar!

20150208

Man tror man vet vart man är påväg. Och plötsligt ledde vägen till något helt annat. Rakt in i väggen. Som en fläskkotlett i kakelväggen. Platt som en pannkaka. You name it.
Tids nog kravlar man sig upp. Lite mer tilltuffsad, lite mer ruggade kanter. Men så står man där igen, och vardagen kommer rusande med blöta sockar, små tummar som absolut inte hittar in i tumvanten, vidbränd moussaka, kg:on som vägrar att förflytta sig från kroppen, hopplös utväxtfrisyr, för svagt kaffe och en ostkant det inte går att hyvla en skiva av till.

Och vad gör jag. Vad gör man. Vad gör prettomorsan. Ja. Hon tar tjuren vid hornen och nu är hon här igen. I'm back. Och nu trillade just middagsgästerna in.