Att all längtan bara blåst bort. Stressen tar över och all omöjlighetskänsla smyger sig nära inpå och viskar, att det här blir fan inte lätt...och du kommer knappt klara det, och tänk om barnet kommer tidigare och mitt i allt? Hur ska du orka den förlossningen, ska du vara lika slut och borta som vid den förra? Du som inte ens minns stunden när ditt förstfödda barn lades upp på ditt bröst för att du var så utsliten och trött.
Alla runtomkring säger att de finns, de ska hjälpa. Men jag känner mig inte mottaglig. Hur ska de kunna hjälpa mig genom detta, tankarna snurrar. Och ensamheten kryper så gosigt nära intill och tar med sig ångesten och alla negativa tankar i släptåg.
Jag är så trött, stressad. Och jag kan inte förmå mig att vila, för i vilan kommer alla tankar flygande. Jag kan inte vara "hemma", som inte ens känns hemma längre, för hemma finns alla måsten. Och är jag på någon annan plats finns bara tankarna att jag borde vara hemma.
Allt har blåst upp så fort, och alla slitna känslor som legat på lur men som jag hållit på avstånd har kastat sig över mig och jag känner mig så svag.
