Det är tydligen sommar nu. Och ja, det är grönt ute. Bönderna jobbar som tusan och det blåser hela tiden så jag antar att det antas vara sommar. Men kommer värmen så kommer den i juli, för jag har sagt att jag ska jobba hela juli. Och då brukar det kunna bli varmt. Så tacka mig. Typ. Men som jag ser fram emot att jobba! Jag tände till rejält efter bakslaget med praktiken och tog kontakt med facket. Och det gjorde sitt, jag blev rentvådd och nu har en av de (enligt mig) intressantaste avdelningarna inne på sjukhuset givit mig jobb hela juli. Det ska bli vansinnigt roligt. Jag ska sitta inne på ett kontor och skriva diktat. JAG ÄLSKAR DET. Det här yrket är så sjukt roligt att jag knappt vet vart jag ska ta vägen när jag tänker att det är mitt framtida yrke. I februari är jag klar! SWEET.
Något jag funderat på här i dagarna är hur vi människor fungerar i relationer. Detta klassiska med att ge och ta. Umgicks väldigt intensivt i en tid med ett par jag och min man. I mer eller mindre alla fall var det jag och den andra tjejen som drog igång projekt, idéer om vad vi skulle hitta på osv. Tyvärr tog det slut mellan dessa två och jag försökte fortsätta ha en relation med dem båda två. Gick inte så bra. Egentligen bara av den anledningen att när det bara låg på mig att vara den som skulle slå på trumman att ses, så tröttnade jag efter ett tag att dra det lasset. Ingen vill alltid vara den som frågar om man ska ses, vara den som alltid kommer på vad som ska göras, vara den som frågar, Ibland vill man också bli tillfrågad.
Eller kanske finns det många därute bland er som faktiskt också VILL vara den som alltid styr och ställer. Jag är inte sådan i alla fall. Jag vill ha någon slags balans. Hur gör man när balansen faktiskt inte infinner sig?
Jag har varit i väldigt många relationer (och nu menar jag i första hand vänskapsrelationer) där jag känner att jag alltid är den drivande personen. Och det tröttar ut mig. Jag avskyr att ständigt vara projektledare.
När det också blir så att jag får en känsla av att jag måste tjata mig till att ses, blir jag ännu mer sliten emotionellt. Och där har jag varit. Många gånger.
Kanske är jag en sådan som kräver mycket av mina vänner? Är jag klängig? Jag vet inte. Jag känner mig inte som en klängig människa. Oh well, sådant sitter jag och funderar över.
Men nu ska jag åka och städa ur bilen.
Så himla glad att det ordnade sig för dig med jobb och allt. Hoppas du kommer trivas på sommarjobbsavdelningen!
SvaraRaderaDet där med att vara den drivande kraften i relationer känner jag ju igen alltför väl. Det har lett till att jag börjat ta ett steg tillbaka rakt över, i alla vänrelationer, och det har resulterat i mer eller mindre total tystnad tillbaka. Undrar om jag gör fel, om det kommer sluta med att jag blir totalt ensam. Men jag känner nog att jag hellre är totalt ensam än påtvingar mig relationer som dränerar mig på energi för att jag aldrig får något tillbaka. Det är fasen inte lätt ändå. Pratade med en annan vän om det före midsommar, att när man är den som flyttar så verkar det automatiskt bli så att ansvaret för att hålla liv i relationer hamnar på en själv. Eftersom jag mest har vänner på distans och i Götet så har det ju blivit så för mig. De som är kvar där de alltid varit satsar förstås på de relationer som finns på plats i första hand. Men det är förbenat trist att de inte kan se på det i ett större perspektiv. Alla dessa människor som skiter i att ge något tillbaka, de borde ju bli ensamma så småningom. När andra tröttnat på att vara den drivande liksom.