Den tredje julen.

Så var schemat för resten av året inlämnat till ongens dagis. Ett par månader bort, så har han gått på dagis i ett år (borträknat hans långa sommarlov med mig), stora killen. Tyckte liksom nyss att han var en pyttebebis. Eller att han åtminstone kröp. Nu är han stor - man ändå fortfarande så liten. Lillgammal och tidig med pratet. Så ibland glömmer jag bort hur liten han verkligen är. Den här julen blir hans tredje jul. Hans första jul, blev det premiär att sitta med vid bordet vid julbordet. Stora ögon! Ja, det var alltså första gången han satt i en babystol vid bordet. Stort. Stort för de två föräldrarna som bara varit föräldrar i lite mer än tre månader.
Hans andra jul, då var det premiär för att försöka dräggla upp några julklappar. Men det var väldigt ointressant. Den här julen, hans tredje, blir det premiär för jultomten. Och att slita upp julklapparna själv. Stort. Fortfarande stort för föräldrarna som varit föräldrar nu i lite över två år.

Bilar, hamburgare och en traktor.

Det är barn och bebisar ÖVERALLT. Jag lovar. Överallt. Om inte vännerna mina är gravida, har de nyss fått barn, eller planerar de att bli gravida. Just så känns det nu. Minst en gång i veckan ser man ett svartvitt första porträtt på bebisar på Facebook. Minst! Jag lovar, så är det.
Sonen ifråga hade följande dialog med sin far igår.

Sonen: Lillasyster!
Pappan: Vill du ha en lillasyster?
Sonen: Nääää.
Pappan: Vill du ha en lillebror då?
Sonen: Nääää.
Pappan: Vad vill du ha då?
Sonen: BILAR, HAMBURGARE OCH EN TRAKTOR! 

Okej, okej. Nog för att jag såg ut som en val när jag var gravid med sonen, så jag har testat på detta att verkligen vara STOR. Men bär en traktor. Nä.

Hannas Hantverkstad.

Måste bara visa ett smycke jag fick på posten i fredags.
Helt fantastiskt vackert i sin enkelhet,maskrosfrön i en bubbla. Hittade en tjej på Facebook som gör dessa underbara smycken. Hannas Hantverkstad heter sidan. 200:- inkl post kostar hennes smycken, och jag tycker de är väl värda vartenda öre. Kolla gärna in hennes sida.

Sockarna.

Här är sockarna jag började med igår. Snacka om karamell.

Sjukstuga.

Strax efter tolv, ringde mobilen idag. Och den väckte mig. Jag sov drygt 11 timmar helt ostört inatt. Jag minns inte när det hände senast. Även om jag får sovmorgon för att mannen kliver upp med ongen så sover jag ju ändå inte ostört. Jag hör dem igenom väggarna, såklart. Och jag blir varje natt väckt av ongen som kommer till vår säng. Så att sova, såhär länge, helt ostört. Underbart! Att jag sedan vaknar till att vara helt genomförkyld, är väl en annan femma.

Skulle ikväll egentligen gå på firmafest, men jag står över. Jag kommer tillbringa hela dagen på soffan. Plöjer Downton Abbey-avsnitt och stickar. Igår blev jag klar med en julklapp. Har nu stickat tre julklappar! En av dem måste fodras, så den är inte heeelt klar ännu. Har en julklapp kvar att sticka. Den är halvvägs klar. Kanske blir det en femte med, beroende på hur mycket tid jag får över. Igår började jag på ännu ett projekt (jag gillar att ha många igång samtidigt), ett par sockar till mig själv i det annorlunda mönstret Stitch Surfer. Stickar den i rosa garn, och ett härligt melerat garn som går i ljusrosa, babyblått och lite limegrönt. Mitt nyårslöfte för i år var att sticka mer till mig själv. Det har väl gått sådär, kan man säga. Stickade ett par fingervantar i och för sig, till mig själv. Och en ful tröja som jag inte ens monterat klart för jag blev så missnöjd. Påbörjat en kofta, men den har lagts på is då jag kom på att jag skulle sticka julklappar. Nåja, fingervantarna är jag riktig nöjd med. De blev väldigt snygga. Riktigt stolt över dem.

Mitt livs första egenhändigt stickade fingervantar.

Ett annat projekt jag blev väldigt nöjd med är koftan jag stickade till gemensamma vänners förstfödde. Väldigt söt och otroligt mjuk!

Sweet Bunting.

2 månader.

Ja. Jag känner att jag måste.
Ni vet väl, att det bara är två månader kvar till julafton idag? Underbart!

Sjuk.

Igår. Kom hem. Åt middag. Gick och lade mig och vilade. Klev upp. Gick och lade mig och sov. Sov i tolv timmar! Kanske behövdes. Är så sjukt förkyld. Tur att vi delar upp det mellan oss i alla fall. Förra veckan var mannen min förkyld. Ongen är småförkyld hela tiden. Och den här veckan var det visst min tur att vara förkyld. Nå, än så länge är jag på benen och det är jag väldigt tacksam för.Och det stundar en ledig helg, vilket jag är ännu mer tacksam för. Just nu håller jag sikte på helgen och stormar framåt. Det ska gå, det ska gå.... med alvedon, massor av te och ingefära så ska det gå.

En betydligt trevligare kväll.

När man har en riktigt dålig dag både på grund av nämnda lämning, och sedan också börjar känna av en förkylning i kroppen så är det skönt att ha goda arbetskamrater som kan få mig på annat humör. Och att sedan höra av mannen, som talar om att han inte alls ska jobba över ikväll utan istället åker hem tidigare och också hämtar ongen på dagis (succé, att bli hämtad med traktor såklart) så jag kan åka hem direkt när jag slutar.

Sedan beställde vi pizza till middag. Suttit och myst i soffan. Härlig kväll. Nu är jag vansinnigt trött i kroppen. Planen är en stor kopp te till min skrovliga hals, stickning - har ett par julklappar som inte är färdiga ännu - och lite Downton Abbey.

Det blev aldrig någon lattemorsa av mig.

Visst hade jag planer som förälder. När jag väl blev mamma hade jag många idéer om allt kul jag och sonen skulle göra. Bara han blev lite större.
Vi började gå på kyrkis. Åh, så jag såg det framför mig. Hur vi skulle sitta där, och sjunga tillsammans med alla de andra föräldrarna och barnen. Åh vad kul det skulle bli! Sedan skulle vi fika, och jag skulle knyta kontakter med mammorna och kanske skulle vi gå på barnvagnspromenader runt Sidsjön och köpa blaskigt kaffe inne på ett fik inne i stan och sedan vara förfärade över att inte ICA MAXI också kunde ha erbjudandet att man fick ett paket blöjor om man handlade för 500:-.

Haa.
Haaaahaha.
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH!
Låt mig nu beskriva min verklighet i frågan.

Innan Ongen kunde fly själv, satt han mest och skrek och ville inte alls vara med på sången. När han väl insåg att han faktiskt kunde fly också, kravlade han energiskt iväg ifrån mig i sin military style, glatt dräglande mot friheten. Jaha jaha. Men fikat då. Nä. Knappast. Ongen tyckte inte direkt om att äta. Men visade gärna sitt missnöje i form av falsk operasång. Ok ok.
Men sedan då, när han blir lite äldre. Då kanske?

Nä.
När Ongen tillslut också lärde sig att tölta fram var det bara dags att inse. Men om jag satt kvar då, då kanske han skulle komma tillbaka? Sådär som många talar om, att deras barn gör? De går på en liten upptäcktsfärd, sedan kommer de tillbaka.
Nä.
Ska jag tala om detta med stentrappor och en Onge som nyss lärt sig gå? Eller hur. Upptäcktsfärd på egen hand my ass. Jag hade blivit MAMMAN SOM JAGAR RUNT SITT BARN MEDANS DE ANDRA SJUNGER. Eller medans de andra sitter och fikar tillsammans och knyter kontakter så att de efter kyrkis nästa vecka ska gå på promenad med sina små lekande sjungande kyrkisbarn.

Nå, men när han väl kan prata och sjunga själv, då kanske det blir kul?
När Ongen väl började prata var det "NEEEEJ, BIIILARNA, HELITOPTAN!" för full hals när sjungstunden väl stundar. Och sedan töltade han inte längre, han RUSADE.

Jag gav upp. Jag försökte länge, men jag gav u p p. Okej, men annat kul då? Kanske åka på stan och fika, och kolla på alla spännande saker inne i stan? Visst, kul i 5 minuter. Sedan missnöjd. Gå på café? Vänta, låt mig bara : HAHAHAHAHAHA HA HA HAHAHAHAAH!
Visst. Om resten av de fikande gästerna ska hata mig för all framtid. Det blev ingen lattemorsa av mig. Eller, det blev en snabbkaffe-i-termos-ute-i-sandlåda-morsa av mig.

Åka och bada på sommaren då? Det är väl kul? (ta nu med i beräkningen det jag skrivit om att jag är ensam större delen av sommaren pga lantbruksjobb) Jo, jo. Jag köpte badleksaker. Jag köpte badkeps. Jag köpte parasoll. Jag köpte en brassestol. Här skulle sommarnjutas på stranden, vi var ju lediga hela sommaren ihop!

Jag tog till och med med mig ett korsord.
Alltså, hur - HUR tänkte jag?

Ongen gjorde fortfarande inte "små" utflykter och kom tillbaka. Ongen sprang glatt med sandiga fötter rakt över de andra badgästernas handdukar och sprätte sand över deras nyligen ismorda solcremeskroppar som de såg ut som fiskpinnar. Sura. Missnöjda fiskpinnar.
Kaos, kaos, kaos. "Men mitt barn, hen håller sig kring mig bara... jag sätter ned filten med leksakerna så leker hen glatt i sanden intill mig!" MEN SÅ KUL FÖR DIG DÅ. KUL. KUUUUL.
Ett par gånger åkte jag ändå iväg, fast med min systersvägerska (min fd svägerska som inte är det längre i lagens mening men som var som min syster under min uppväxt) och hennes två barn. Då kunde jag faktiskt sitta ned ibland också.

Har jag nämnt att jag började jogga i sommar? Fundera över varför.

Men. Jag och barnet har hittat en utflykt vi kan göra ihop.
Vi går till granens ladugård och klappar kossor. "Dä ä kul i lagårn!" som han så glatt säger.

Ensamt.

Ibland känner jag mig otroligt ensam i mitt föräldraskap. I och med att min man jobbar som egenföretagare inom jordbruk blir det ofta tidiga mornar och sena arbetspass. Våren och sommaren kan ni alla tänka er hur det är. Och till stor del är jag såklart van, vi har bott ihop i många år och varit tillsammans i ännu fler. Men ibland blir det kämpigt. Ändå. Helst efter vi blev föräldrar.
Jag lämnar på dagis i 98% av fallen, och hämtar i kanske 80% av fallen. Och Ongen har sedan dagisstart (februari) varit rätt ledsen vid lämningar. Jag trodde väl kanske att det skulle ha gått över vid den här tiden.
Hans första dagis var till en början ett rätt oroligt ställe, och när väl det blev lugnare var det nästan dags för den verksamheten att stänga. Han gick nämligen på ett tillfälligt dagis. Så fick han vara hemma med mig under sommaren, och skolades sedan in på sitt nuvarande ställe.

Ett bra dagis. Men ändå. Dessa lämningar tar knäcken på mig. Ongen går på dagis ca 3-4 dagar i veckan. Och fortfarande kan jag bara räkna på mina båda händer de gånger jag kunnat lämna honom utan att han grinar. Vissa gånger är det verkligen helt förfärligt, som... idag. När den man älskar mest här i världen kastar sig mot dörren och ropar "mamma, inte dagis, mamma hemma!" och storgråter. Ja. Då spelar det inte så stor roll att jag vet att inom 10 minuter är han glad och leker inne med sina små kompisar. Då sätter det ännu fler taggar i mig.

Vid det här laget har jag blivit väldigt taggig.

Jag önskar att jag hade någon annan att prata med som sitter i liknande situation. Alla mina vänner och min familj menar väl och kommer med råd och tröst. Men när det kommer till kritan har de det inte som mig. De har en andra förälder som på sin höjd kanske jobbar över någon dag i månaden. Som annars går på schema och slutar samma tid varje dag. Som också kan hämta och lämna, kanske kan de dela upp hämtningar och lämningar mellan varandra.  Som går på semester under sommaren, 3-4 veckor tillsammans. Som är ledig varje helg.

Ibland känner jag mig kort sagt, väldigt ensam. 
Givetvis är det värt det. Men det är ibland väldigt, väldigt tungt.（；_・）

Nu ska jag gnälla.

Under ämnet saker som stör mig kan vi nu snart arkivera detta: olyckskorpar.

Jag lever tillsammans med en herre som börjat säga emot mig mer och mer. Han känner väl att det är dags att sätta ned foten nu, och visa på sin egna vilja. Och nu snackar jag inte om min man, hah, vilken befängd tanke...  ;) Utan jag talar om min son. Det är mycket skrik, tjur och allmänt joxande just nu. Vilket jag antar är heeeelt normalt och tillhör åldern. Det är, stundvis, skitjobbigt. Det som irriterar mig nu är OLYCKSKORPARNA som gärna gottar sig i detta och spär på det. Med alla "mehehehehehe väänta du bara, väääänta du!", så gonar de ned sig mentalt i sin soffa med en temugg framför mig och gnuggar förtjust händerna. Eller för den delen, de som kommer med mentaliteten "jamen hur trodde du det skulle vara då!". Lust att gorma JA UNGEFÄR SOM ATT HA ETT LITET STÖRRE MARSVIN! JAG ÄR JÄTTEBESVIKEN! (>_<)

#509663131 / gettyimages.com

Givetvis insåg jag, att det skulle vara jobbigt stundvis. Herregud, ja! Men man måste väl ändå kunna få uttrycka just den frustrationen man ibland känner? Utan att få någon vansinnig skitnödig prettokommentar om att hur jag hade föreställt mig det, och lite mentaliteten jamen-skyll-dig-själv-det-var-väl-ett-medvetet-val.

Lite samma-lika som när jag var gravid och snabbt fick problem med fogarna. "VÄÄÄNTA DU BARA, JA VÄÄNTA DET BLIR SÅ MYCKET VÄÄÄÄRRE!". Nödvändigt? Vad är det med detta sätt att förvärra och osa på negativitet?

Så tröttsamt.

Jungfruinläget från någon som det var ett tag sedan hon kunde titlera sig jungfru.

Det ingår i mitt yrke att jobba helger ibland. Något som jag också gjort sedan jag började jobba. Och det är väl med blandade känslor att jobba just helger. Fast stora delar av samhället just jobbar helger, så är känslan ändå den där när man åker till jobbet, att alla andra minsann har det mysigt hemma. ALLA andra har ultrahelgmys förutom JAG.
Men ibland är det ändå rätt skönt. På ett vis. När man efter en morgon som inneburit kisstorkande (stojande från ongens rum, går in och finner honom stående med blöjan vid anklarna... skuttande omkring i en misstänksam pöl på golvet...) och skrikande och försök till avledande från tjurgnäll och tjut så... ja, då är det rätt okej att faktiskt åka och jobba. För det är väldigt sällan, om nästan aldrig som kunderna skriker NÄ, INTE BRA! åt mig eller kissar på golvet och kräver att jag ska torka upp.

Och det är härligt att ringa hem under arbetsdagen och höra ongen berätta med glad röst att han minsann lekt i sandlådan med en kompis, att de hällt i massor av vatten med en vattenkanna. Och att sedan komma hem till en glad onge som är överlycklig av att se mamma. Ja. För att sedan börja gorma och skrika och tjura på sitt vanliga 2-års-trots-vis.

#459215735 / gettyimages.com

Annars så har jag börjat längta efter vintern och tindrar med ögonen när snö kommer på tal. Jo, jag älskar vintern. Och jag fullkomligt avgudar julen.Så jag håller alla tummar jag kan (rent biologiskt blir det två) att det faktiskt ska bli en VIT jul i år. Jag önskar alla barn en vit jul, både med snö och en annan typ av vit jul.