MEN SOV DÅ.

Klockan är halv två.
Eventuellt borde jag redan legat och sovit. Men istället har skallen gått varm med tankar om än det ena än det andra. Helt angenämt är det inte.

2015-12-07

Bloggar folk längre? Eller håller bloggkulturen på att dö ut till förmån för Twitter och Instagram. Vem har tid att läsa ett långt inlägg, liksom. När man kan få informationen ögonblicksnabbt genom en bild följt av en rad eller två eller en tweet på ett par bokstäver. Kanske är det så. Men lite tråkigt är det allt. Fast kanske jag bara inte har någon direkt inspiration, för att de flesta av de bloggar jag faktiskt följde har skrupnat ihop och dött. Kanske får jag söka mig lite nya bloggar att läsa för att se om inspirationen kommer tillbaka? För det är roligt att skriva. Skriva lite mer än 140 nedslag.

Men tycker de flesta bloggar nu handlar om vilka kläder människorna har på sig, eller hur de inreder sitt hem. Och det är ju så förbannat tråkigt att läsa om. Vill läsa om vardagen. Det är de bloggarna som är roligast.

Den här vintern har hittills varit en massiv besvikelse för en snöälskare som mig, Plusgrader och regn är väl ungefär vad december bjudit på. Oerhört tråkigt om ni frågar mig. Jag vill ju ha pudersnö och massiva snöfall. Har svårigheter med att faktiskt få någon julkänsla, alls. Andra advent. Då brukade jag pynta järnet, allt utom julgranen ska fram! Ja.. i år har jag två tomtar framme som jag köpt senaste månaderna på marknader. Och visst är ljusstakarna framme, och igår hängde jag upp någon bonad och lade fram någon duk. Julgardinerna hittar jag inte alls. Julkort blir det inga skickade i år för jag har helt enkelt inte haft någon lust för att krångla med ongen att han ska posera för något kort, Men jag antar, att det blir jul ändå.

Har köpt en halv gris i alla fall. Skinkan som är MASSIV ligger just nu och tinar i kylen. På onsdag ska vi lägga den i saltbad. Så, att tillaga en julskinka från grunden måste väl kunna väga upp mycket av den andra avsaknaden på pynt.... hoppas jag,

Nattens mardröm.

Fy tusan vilken mardröm jag haft inatt. Jag var uppe i en stuga i skogen. Och en enorm skogsbrand hotade allt. Flera som var vid stugan hängde sig i skogen intill den i ren desperation. Jag hade dock en plan för mig och mina vänner, och det var att simma över sjön. Det gjorde vi... och i skogsbrynet möttes vi upp av en liten gumma. Det var en form av tomte, eller vätte. Något liknande. Hon visade oss in i en liten grotta. Där fanns en enorm mugg uppmurad, med en liten liten ingång i. Vi skulle krypa in och gömma oss där och stänga om oss, medans skogsbranden drog fram. Ångesten. Ångesten i att behöva stänga in sig i ett litet utrymme, under marken. Medans en enorm brand drog fram över oss. Har svårt för små utrymmen. I drömmen var även Viggo med. Och ingen av oss visste ju egentligen om vi ens skulle klara oss eller inte.

Fy!

Föräldrarskap i appar.

Lite av en resa bakåt i tiden på ett väldigt modernt sätt var jag med om igår. Jag kom att tänka på en app jag använt till min stickning tidigare, Och av någon anledning var den nu borta. Fick tipset att kolla Android market och under mina appar. Och där rullades den upp. Min historia i appar,

Till att börja med var det en hel del haffsiga spel. De där rätt tidiga spelen för dessa smarta telefoner när utbudet inte var så upphetsande. De där spelen som ändå lyckades sluka halva batteriet efter en kvart. Busstabeller, all denna pendling till jobbet. Diverse träningsappar för den tiden när jag så ofta hängde på gymmet. Alla poddappar jag gick igenom innan jag hittade någon favorit. Alla dessa promenader jag började ta när jag var sjukskriven första gången. Lyssnade igenom hela SR:s dokumentärer och började leta efter andra bra poddar.

Och så. Graviditetsapparna. Den förväntansfulla nedräkningen. Veckorna som gick. Vad hände just denna vecka, började bebisen kanske sparka, drömma?
Appen för att kunna fästa ett foto på startskärmen. Fotot var ultraljudsbilden.

Och... värktimern. Som jag laddade ned natten mot den 11/9 när jag insåg att det inte bara var förvärkar. Detta skulle leda till att vi äntligen skulle bli föräldrar.

Efter värktimern, massvis med småspel. För alla långa amningar. För alla vakna nätter. Babylarmet. Appen där jag faktiskt registrerade när ongen åt, och annat som rörde hans första tid.

Så kom babyspelen. Babyspel - ja det finns ju faktiskt. Som ongen började pyssla med ibland, när jag behövde just fem minuters frid eller behövde skynda mig att skala potatis eller för all del gå på toa utan skrik.
In kom också träningsapparna smygande igen, mammamage och allt vad det var.

BVC-appen som så flitigt användes. Förde in längd och vikt. Bockade av vaccineringar.

Så installerades Föräldrarmötet. Appen där ongens dagis lägger upp information. Bebistiden var över.
Ja, en liten tidsresa i föräldraskapet - hittills - i appar.

Och nä, min handarbetsapp fanns inte där. För den har tagits bort från Android market av någon väldigt dum anledning.

Jobbig resa.

Uff, detta var den drygaste morgonen på länge. Som bekant pendlar jag till min skola. Har ca 20 mil enkel resa. Börjar halv nio. Så jag åker hemifrån strax före klockan sex om jag tar bil. Och tåget går strax efter halv sex. Om jag tar bil så kommer jag hem nästan en timma tidigare varje kväll vilket är av stor betydelse. Bland annat behöver jag inte gå och lägga mig mer eller mindre direkt efter jag kommer hem ifall jag ska ned till skolan dagen efter också. Utan kan vara vaken 1-2 timmar innan det är dags att sova.
Har som tur är en klasskamrat som bor i samma stad som mig, så jag har alltid sällskap. Men idag åkte jag ensam. Och sitta och köra ensam i mörkret. Sövande! Så sjukt trött. Fick stanna och kvickna till. Till och MED FICK JAG LOV ATT ÄTA CHOKLAD STACKARS MIG. För att kvickna till. Det här har verkligen en riktigt jobbig morgon. Men nu är jag på plats. Och föreläsaren vi har den här kursen är magiskt bra. En kvinna i sina bästa år, som är militär OCH barnmorska. Coolt. Hon vet verkligen var hon pratar om, hon vara levererar och levererar. Precis den sortens föreläsare jag tycker om. Och hon tar avstånd från att rådgiva och gå in på personliga frågor, vilket är skönt. Det blir ju lätt hänt så annars, att om man har en föreläsare från vården kommer halva klassen med diverse frågor om sig själva eller någon bekants släktings farmors bästa vän. Och det är så tröttsamt.

När jag väl är på plats i skolan vill jag bara bli tankad med information. Och det blir man här. Härligt. Nu väntar en lång dag full av kunskap.

YOGA.

Tänkte att jag skulle börja med yoga. Helst hade jag velat gå på ett glassigt yogaställe inne i stan. Det finns ju ett par stycken. Jag skulle glida in där och yoga lös och vara harmonisk. Men inser att jag inte riktigt får in det tidmässigt eller ekonomiskt just nu. Småbarnsmorsa som pendlar 4,5 h om dagen tre dagar i veckan. Student. Ja ni vet allt det där. Sedan finns det ju en hel del annat som ska hinnas med på den fira tiden.

Men kom igeeeen, tänk på dig sjääälv. Kom igeeeeen, prioritera dig sjääääälv.
Jo, det gjorde jag! Jag letade rätt på en app och köpte den för 40:-, rullade ut yogamattan jag tidigare använt för att blocka stickade plagg. Kollade noga så inga nålar satt kvar, vore ju synd att vilande valpen blev vrålande hyndan istället pga nål i röven.

Började ladda ned appen. Mycket förväntansfull! Skyndade mig att dra på mig ett långt följsamt linne. Som luktar lite unket. Måste tvättas. Ipaden dör. Va faaaan. Slutspelad av TokaBoka och Fispianot. Dvs, appar ongen roar sig med. Sätter i laddaren. Väntar tålmodigt. Kom igen då, kom igen.

Så, ja! Nu. Startar upp paddan. Fortsätter ladda ned. PIIIP, INGET UTRYMME KVAR! Men vad tusan jag har inte TID men det här, jag ska tänja kroppen och bli mindfull. Eller var det... äh, skitesamma. Raderar någon traktorapp och pussel med tjocka lantdjur. Ah, äntligen.

Klickar igång appen. Hurra! Nuså. 30 minuters nybörjare? Ja, det blir bra. Jag har ju faktiskt yogat förr. Visserligen var det säkert fem år sedan snart. Kör igång. Sträcker genast någon muskel bak i axlarna. Försöker hänga med den sprättiga instruktören. Va faaan, vaddå... ska jag få ned skallen och kyssa smalbenen? Skämtar de? Efter 10 minuters flåsyoga inser jag att jag nog får börja lite lättare. 15 minuters avslappningsyoga. Bättre. Kör igång.

Funkar hyffsat. Instruktören påpekar hela tiden "slaaaappnaaa aaaav i bäääckeeneeeet". Va fan, det drar och spänner precis överallt! Hur ska jag kunna bena ut allt spännande till bäckenet? Mitt ben! Min arm! Min stackars nacke.
Nå, nu ska det andas. Liggande i lilla valpen eller vad det var. Andas. Och tänk på kroppen. Fy vad det här linnet luktar unket. Jag borde verkligen tvätta idag. Det är så tråkigt att tvätta. Varför lägger jag inte linnet direkt i tvätten. Ongen har ju knappt några rena kalsonger kvar heller. Och jag skulle testa att tvätta upp de två stickiga koftorna i den nya såpan jag köpte. Ja just ja, andas och tänk på magen.

Ställer mig i någon knepig mycket oskön ställning. Alltså vad ÄR det som hänger ut på sidan av benet där? DET ÄR JU FÖR FAN MIN MAGE! Som hänger som en påse, skjuten mot sidan av ena benet. Det ser rätt kul ut från den här vinkeln i den här ställningen lilla-knuten-runt-benet-på-Buddah. Och jag borde ju verkligen göra något åt min övervikt. Jösses. Andas var det ja. Andas. Haha, magen ser ännu roligare ut när jag står och andas såhär. Borde ta ett filmklipp och lägga upp på Instagram. Eller borde jag verkligen det. Jag ser ju riktigt fet ut. Ungefär som Gilbert Grapes morsa. Eller överdriver jag? Nå... andas... ja andas.

Tillslut kommer den bästa delen. Ska ligga platt på rygg och andas. Och känna av lugnet av yogan.

Jodå. Inser att jag har en hel del tränande framför mig. Innan jag hänger med.

TROTS.

Alltså snälla, detta med trotsiga barn... eller förlåt, gränstestande självständighetsgörandesmåmaskiner. Jag vet inte hur många gånger jag får dra djupa andetag och räkna till 47 och mediterar över den tanken att ongen trotsar/testar hos de personer hen känner sig som tryggast hos.

Hur GÖR man? Antagligen exakt som jag gör. Bara gör. Bara andas. Och flyr ibland hemmet för att träffa vänner, eller bara gå omkring i en butik själv och lusläsa krossade tomats-burkarna. Och snusar lite extra i nackgropen på det sovande barnet (som eventuellt mummlar NEJDUMMAMAMMA i sömnen) .Stryka över den runda lilla kinden. Lyssna till de snusande små andetagen. Tanka lycka och ork de stunder som faktiskt inte är fulla av trots utan där vardagen bara flyter på i lugn och ro.

Roligast är väl alla som glatt skrålar "VÄRRE BLIR DET, HÄÄ HÄÄÄ". Ofta samma personer som gärna informerade en om hur ont det ändå skulle göra och "vänta bara tills förlossningen" när jag höggravid och flåsande ynkade om min arma kropp.
Och vet du.
Jag väntade.
Och VÄNTADE.
Det blev aldrig värre.
Jag väntade och väntade, och väntade på att det skulle bli sådär hemskt som alla mässat om. Åkte in och trodde mig skulle bli hemkörd men då skulle det födas barn,

Så kanske det faktiskt inte BLIR värre. Är min tanke.

Fast i och för sig kommer tonåren.

Men jag blir ändå sjukt irriterad över denna inställning om att alltid mässa om hur mycket jobbigare det kommer bli, hur mycket ondare man kommer få. Varför spä på det? Irrio, blir så irro!

Prett0morsan vill  vara din hamn i fogsmärta och sprickande underliv, Jag lovar att inte mässa på om att du minsann kan spricka från panna till nacken om du har otur. Eller om hur att du inte kommer få sova en hel natt de närmsta 20 åren.

Närå.
Jag lovar,
Bara jag får gnälla lite själv så.
Trotsåldern sucks.

Positivt är att vi nu testat på detta med vattkoppor. Och det är ÖVER. HURRA!

Nu ska jag ta reda på en påfylld potta! Over and out.

Lyckan.

Lyckan i det här hushållet när en färdigmonterad stor (stor... ja stor... vad tusan... jag vill ju ha en vävstol,  vart ska den få plats?) tramptraktor stod i vardagsrummet när Ongen klev upp, Med tillhörande skittunna. Barnet vet knappt vad han ska göra av sig själv, och jag passar mina tår.

Glad prett0student.

Ja nu är jag student! Japp! Jag går omkring i en illaluktande overall med fåniga lappar, jag dricker avslagen öl på kåren, lever på nudlar och är konstant bakfull! Japp! Visst serru.
Eller inte.

Eller så har jag varit på två dagar i skolan varav den ena var information och den andra vet jag inte vad jag ska kalla. Jag antar att det var en kursstart. Kan väl säga att jag hoppas att det startas upp ännu mer idag när nästa lektion är.

Under den här första lektionen fick vi lära oss om SOCIALA MEDIER. Kan väl säga ja utan att skryta (skrock-skrock) så är man ju rätt, ja vad ska man säga (SKROCK-SKROCK) bevandrad i de social medierna! Visst serru, tanken surfade på Lunarstorms orangea våg och lade in svårmodiga dikter på Sockerdricka när vissa i klassen fortfarande låg som rågbullar i spjälsängen eller inte ens var planerad. Jo-jo! Man vill ju inte verka alltför världsvan (HARKEL HARKEL) men man har ju surfat på nätets digitala våg ett antal år vid det här laget.

Var inte lika världsvan när jag febrilt försökte ta mig förbi den automatiska dörren i tåget imorse. Jag klappade, jag duttade och tillslut viftade jag hysteriskt och som genom ett trollslag svischade dörren upp. Försökte återvinna min värdighet och ställa mig lite nonchalant utanför toadörren och just då svänger det förbannade tåget på en femöring och jag håller på att falla som en fura.

I sann prett0anda så har jag skaffat mig en mycket glassig hållare till mitt nyckelkort som jag världsvant och coolt svassar omkring med kring min inte så smäckra hals. Givetvis neonrosa. Vad annars? ''

Nu ska jag pallra mig iväg på lunch. Jag har med mig nudlar och grönsaker i en glasbruk. På denna ska jag hälla kokande vatten. Ta-da-fucking-da. Läste i senaste Ica-tidningen. Mycket prett0. Hoppas den går att äta också. Annars finns ju skolcafeterian.

Färdigspunnet och mer planer.

I höst och vinter tänker jag ge mig på ett långsiktigt projekt gällande ull och garn.. Spinna ull till att sticka en kofta! Ullen har jag nog bestämt mig för, nu måste jag bara hitta en kofta och räkna på vad det faktiskt kommer kosta också... Ullen jag har i åtanke är den här, Raven. Går emot mitt vanliga hat för att sticka i mörka garner. Men den här har underbara glitterstråk.

Senaste veckorna har jag spunnit lite då och då, och i ullen jag köpte av en av mina spinnarkompisar ibörjan av sommaren. Gotlandsull! Både mörkgrått och ljusgrått, men lila skiftningar. Det blev 490 meter, på 200 gram. Den här har jag tänkt sticka en sjal av. Riktigt nöjd med resultatet. Absolut det bästa garnet jag spunnit hittills.

 

Massivt herpespådrag.

Har just nu kanske världens största äckliga onda munsår. Skulle passa i ett reportage för En Ding-Ding Värld.

MÖRDARMUNSÅRET ÄTER SAKTA MEN SÄKERT UPP HENNES ANSIKTE. 

Ungefär så. Fick munsår av en kompis i mellanstadiet. Vi delade läppglans. Typ Lippy, en såndär glasflaska med roller. Ja. Ni som växte upp på 90-talet vet nog precis vad jag pratar om. Sedan dess har jag ett par gånger om året fått LIDA. Och den här gången är det fan riktigt lidande. Det gör ooont. Och det värsta är att det är bara att vänta... och vänta.... Fast, inatt satt jag faktiskt och mailade min läkarstation. Det ska ju finnas receptbelagda mediciner. Ge mig, snälla!

Annars frossar jag i handarbete just nu. Har till och med tagit upp korsstygnsbroderiet också. Och spinner. Och stickar. Frossa! Snart börjar skolan och då kommer jag inte ha samma tid.
På söndag ska jag sitta på Gudmundstjärn och spinna på en hantverksmarknad. Det är den andra marknaden jag sitter på, och det ska bli riktigt kul! Skadar ju inte att det är så underbara omgivningar. Mitt nyårslöfte 2015 var att lära mig att spinna så pass bra att jag kan använda garnet att sticka med. Och jag är då verkligen på god väg!

En helt vanlig morgon.

Kliver upp. Snubblar över en traktor. Svär. Går rakt in i tvättställningen där tvätten från i helgen fortfarande hänger på tork. Går ut i hallen, kliver på en skördetröska - SVÄR! Ongen tjatar om TV och välling. Staplar in i vardagsrummet, har nu lärt från skördetröska och traktor och håller viss utkik. Undkommer både en blå racerbil, en hög med gårdagens kläder (ongens) , en grävmaskin och tre pusselbitar (det är som att vinna på lotto att komma undan dem, fatta.... platta bitar med små sadistiska plattknoppar? De ligger så stadigt så där på golvet och inväntar fötter....). Slår på tv och går ut i köket, nöjd över att ha kommit undan racebilklädergrävmaskinochpusselbitar invaggas jag i något slags inre lugn (bedrägligt) och fäster blicken på annat än på golvet. Misstag. MISSTAG. Där står en av gårdagens maskinparker uppradade. En Fendt, en John Deere och en New Holland. Dessa tre med tillhörande vagnar. Jag utför någon slags snabb step-Riverdance för att :
1 - Undkomma att kliva sönder fötterna och tillbringa resten av dagen på akuten med traktortrasiga fotsulor.
2 - Undkomma att kliva sönder traktorerna och tillbringa en stund på lokal leksaksaffär och inhandla en ny maskinpark för att undvika totalt kaos.

Lyckas på något sätt att undkomma ifrån både trasiga fötter och traktorer. Har ju ändå fått in en slags vana i traktorstep.
Fixar snabbt ihop en flaska välling. Langar in till ongen. Sätter mig på kökssoffan för att fingervalsa fram det här inlägget. Sätter mig på en röd traktor.

HUR många traktorer behöver man?

Furuvik och fingersättning.

Furuvik, en mycket trevlig och fin park. Har förvisso varit dit en gång förut, men var då mer intresserad av sockervadd och att åka karuseller plus möjligtvis utsikterna för en glass. Nu var det mer intressant att hålla koll på vart närmsta toalett finns (ongen är inne på vecka två utan blöjor, det är alltid lite extra spännande att röra sig utomhus) och kika i de söta små hantverksbodarna som fanns där. Kommer med andra ord inte ihåg så mycket från mitt första besök på Furuvik, men desto mer kommer jag ihåg sedan igår. Vilket är väldig tur. Nog för att jag är tankspridd men...

Kort sagt så - väldigt vacker park. Parkmiljöer (alltså - blommor, rinnande bäckar, diverse konstnärliga planteringar) överallt, toaletter överallt, caféer och små affärer, grillplatser. Och såklart alla djur. MEN JAG SÅG INGA MARSVIN! Mamman är lite kränkt och besviken. Fick en keps på var jag glad sedan.

Jag gillar Gävle, och det är väl tur det. Med tanke att jag med start i sista veckan i Augusti ska plugga där. Blir en hel del pendling. Men det ska bli intressant det med. Testa en ny livsstil, till viss del. Jag är väldigt spänd.
Som ett led i detta så försöker jag lära mig RÄTT FINGERSÄTTNING. Ska utbilda mig till medicinsk sekreterare. Herredjävlar, jag ska strutta omkring i snygga outfits VARJE DAG PÅ JOBBET. Sweet. Bye bye beiga arbetskläder. Nå, till ämnet. Det är ju bra om man skriver effektivt och bra. Eftersom ja. Det är en hel del pappershantering - vilket lockar mig.
Jag har alltid lite hånfullt skrockat åt "pekfingervalsen". Haa haaa. Sett framför mig hur Olga-Berit och Kurra-Janne sitter med skakande knotiga fingrar och sakta men säkert, lite osäkert - nästan rädda - trycker ned tangent för tangent. Håller nästan andan. Trycker. M e  l l a n s l a g. OJ DET HOPPADE. Nå, you get the picture.
Så går det upp för mig. Att jag. JAG för fan sitter och skriver med pekfingervalsen! Nog valsar jag på snabbt. Men ändå. vals. Det enda som rör sig över tangentbordet är mina trinda pekfingrar. Men just nu lätt deprimerande omålade kortklippta naglar.

F ö r n e d r i n g e n (oj, skutt - skutt, hihi!).
Damn you datorkundkapen (ja kids, tant är så gammal... vi satt vid stora tjocka skärmar med STATIONÄR dator och hade datorkunskap....) som inte lärde mig rätt fingersättning! Nu sitter jag istället och harvar på olika övningssidor och darrande försöker få till det. Och skriver fel fel fel. Skriver SÅL istället för SOL. Förnedringen. Ja, det är mycket förnedring i bloggen idag. Jag inser det. Jag ska lägga mig på sofflocket och meditera över rätt fingersättning. Och lugna ned mig.

Det är inlägget har presenterats för er av Pekfingervalsen AB™.

Mot Furuvik, Gävle huka dig!

Idag ska lilla familjen åka på utflykt! Det bär söderöver, till Furuviks djurpark. Mamman  (dvs - ja, JAG) är nöjd över att det ska finnas marsvin på plats. Jag älskar marsvin! Åh vad jag vill ha två marsvin. För närvarande är de enda husdjuren vi har här fyra sniglar. Nu är ju de också väldigt söta (okej, då kom just ongen in i köket och ska börja skörda majs...dvs springa fram och tillbaka över golvet och vifta med armarna...lantbrukarbarn.....) och gillar både gurka och sallad och gräs men är inte riktigt samma sak. De visslar inte. Bland annat.

Jakten på ljuset.

Klockan närmar sig tolvslaget. Ute är det knappt tretton grader. Och rätt mörkt. Väldigt mörkt. Det är rätt intressant det där med mörkret. Såhär års tycker jag att det är rätt mysigt när det börjar bli mörkt. Man kan börja tända ljus om kvällarna. Kura stuga. Och elda i det öppna spisen. Dricka te. Börja komma i höst-mys-mode.
Sedan kommer hösten, och mörkret fortsätter (i bästa fall) att vara mysig. Tycker man kan beskriva en bra höst med ett ord: KRISPIG.
Halloween har jag verkligen börjat uppskatta med. En pumpalykta på brokvisten. Ljung i krukorna framför dörren. Kallt. Mörkt.
Och så, så kommer..... juletider! Hallå - jag älskar jul. Bästa tiden på året. Mörkret är fortfarande helt okej. Men så behöver det bara krypa över nyår, och då börjar jag tycka att mörkret är riktigt djävla jobbigt. Det är bara en lång, lång väntan på våren och ljuset där. Och alla kläder. Overall. Mössa. Vantar. Vantar som dras av, ska krånglas på igen. Skor som borde hålla små tår varma, men inte alls håller vad de lovar. Skor som fastnar i snön och dras loss. Mössor som VÄGRAS användas. ALDRIG I LIVET JAG SKA HA MONSTERMÖSSAN (som är glömd på dagis).

Så kommer sakta men säkert ljuset och återvänder. Lite takdropp. Första solskenet som verkligen värmer kinden. Tiden då alla kläder är fel, overallen är för varm för ongen men den fodrade galonen är för kall. Overallen är perfekt i skuggan men i solen storknar ongen av värme. Osv, osv. Sakta sakta växer livsenergin igen med solskenet. Börjar fantisera om vilka blommor som ska köpas till brokvisten.
Så kommer dagen då overallen kan hängas undan för den här gången. På med galonen. Och välkommen all lera. Vi går ut och börjar leta vårtecken. Är det där inte snödroppar? Men är det där inte tussilago? Fodrade galonvantar som snabbt dras av, barnhänder som ivrigt plockar blommor. Blommorna tas in, där det under pompa och ståt läggs flytande i en liten kork - för stjälkar finns inga på dem... de blev kvar ute i backen.
De där första dagarna som ongen kan skickas ut och leka, utan galonen. I bara byxor Känna ljumna vårvindar mot lilla kinden. Slippa bråkas med truliga fingervantar. Ut och skutta.
Ljuset! Dagarna är långa. Solen räcker långt in på eftermiddagen, ja till och med kvällen! Långa lekstunder ute i solen, även efter middagen!

Ljuset. Ljuset långt in på nätterna. De där magiska nätterna. Som tyvärr varit ruskigt kalla hela den här sommaren. Ja, jag tycker det är mysigt att mörkret kommer. Men känner mig frusen inombords. Jag älskar solen, men är inte någon som orkar ligga och steka. Men jag älskar ljuset. Och sommarvärmen. Känner att jag verkligen inte hunnit tanka upp solsken och värme. Efter den här långa vintern, som var lång på många sätt och vis för mig... och tung, så otroligt tung... behövde jag värme för att tina upp. Tjälen ligger fortfarande djupt inom mig.
Men jag väljer att försöka fokusera på att tända alla ljus.
Och bäva inför overaller, och vantar som envisas med att dras av...kalla små fingrar och rinnande snor. Augusti har inte ens börjat men jag är inne på höst och vinter.

Studier i höst.

Jag kom in, jag kom in! Jag kom in på utbildningen som jag sökte till. Som jag var på intervju till. Efter jag skickat in ansökan jag satt och plitade ihop blev jag under samma dag kallad till intervju. Det innebar en tågresa på ca 90 minuter. Sedan att hitta i en stad jag aldrig varit i. Och det gick hur bra som helst. Jag klev upp så tidigt att det fortfarande var natt, tog bilen till stan, åkte tåg, gick en promenad på ungefär 3 minuter genom en stad jag aldrig varit i. Kom till intervju. Och, ägde. Ungefär så kändes det i alla fall. Det kändes riktigt bra.
Fick veta att jag hade drygt tre veckor att vänta innan jag skulle få besked. Och jag kände att det här kommer jag in på. Samtidigt som den känslan var otäck - för vad händer om jag INTE kommer in?

Men nu kom jag in. På en 1,5-årig utbildning till medicinsk sekreterare. Och det känns så spännande. Kan nog inte riktigt förstå det ännu. Återstår att se om detta är ett yrke som är lika kul som jag har fått för mig.

Det blir en hel del pendlande och långa dagar. Men jag har inte ens en tanke om att det inte ska gå. Jag är helt inne på, att det här kommer funka.

Skriver ansökan.

Att vet när man skrivit nog. Att veta att vartenda ord man printar ned kan vara det avgörande för framtiden. Glor tomt på skärmen. Senast imorgon ska ansökan skickas in.

Framtidstro.

Efter en hel del irrande i arbetslivet - i alla fall mentalt - har jag hittat det jag verkligen vill göra. Något jag varit sugen på de senaste 4 åren. Och nu när jag väl kommit till skott visar det sig vara ett bristyrke. Jättebra för framtidsutsikterna att faktiskt få jobba. Mindre bra med tanke på svårigheten att komma in på utbildningen. Just nu ska jag söka till tre olika. En där det hänger på att jag skrev bra på högskoleprovet, får resultatet om drygt två veckor. Intaget till utbildningen låg snittet på 0,8 - senast. Detta har dock stigit senaste åren. Jag är nervös.
Två andra utbildningar går mer på personlig  lämplighet och arbetsvana. Har inte den exakta arbetsvana som eftersöks men en liknande, vill jag tycka. Inser ni pressen på att förmedla rätt känsla i breven till ansökningen?

Jag är så vansinnigt nervös. Pendlar mellan att våga ha framtidstro och tänka att det man verkligen vill klarar man och avgrundsnegativiteten.

Triss i förkylning.

Det här är ett skämt... Nu är vi hemma och sjuka alla tre. Karln körde en pigg onge till dagis imorse, sedan åkte han raka vägen hem och stupade i sängen. Dock ringde de från dagis efter ett par timmar, ongen var inte sig själv och orkade inte vara där. Han som var så pigg hemma, men orkar inte med dagis. Inte så konstigt kanske. Nybörjarmisstag... att skicka iväg barnet för tidigt. Usch, jag blev just DEN DÄR MAMMAN som skickar sitt sjuka barn till dagis. Men han var hur pigg som helst igår, härjade hela dagen så det stod härliga till. Feberfri, och inget grönt snor.
Nåja, nu har vi familjesjukstuga här hemma.

Men, jag har druckit en kopp kaffe idag så det är påväg åt rätt håll...

Fortsatt sjuk.

Man glömmer hur dålig man verkligen blir när man blir riktigt sjuk. Fy tusan, de här dagisbacillerna är verkligen inte att leka med. Legat med feberfrossa hela natten. Först nu som jag är på benen tack vare Alvedon. Blä!

Kalinka.

Jag har hittat ett mönster jag ska sticka med mitt underbara Kalnikagarn jag fick i spontan present av min svärmor och hennes ena syster. Titta här, Camelia Tee blir det! Lite nervöst att sticka en tröja. Jag menar, en kofta blir alltid bra. Är den lite för stor är det bara mysigt, blir den väl liten som min Emelie jag stickade förra året är det bara att låta bli att knäppa den. En tröja är liksom en helt annan sak det. Okej om den är lite stor, men då kan det vara väldigt kinkigt på passform. Och om det är för liten... ja... då kommer jag nog repa upp den! Det här är ett alldeles för vackert och lyxigt garn för att sticka ett plagg i som inte kommer användas.

Annars så... är jag sjuk igen. Rejält förkyld och med feber dessutom. Tydligen är det på detta vis jag ska starta veckorna numera. Ongen blev förkyld med råge i lördags och har varit som ett litet plåster på mig så det kanske inte är så konstigt att jag blev sjuk. Jag som nyss var sjuk! Gah! Hoppas på ett under, att jag blir frisk tills imorgon så jag kan jobba.

Rågblont.

Man lägger ned lite extra pengar, köper ekologiskt och good4youprodukter till nunan, svenskt och allt. Riktigt känner hur rågblont, tjockt hår växer ut på skallen min, blommig klänning och så skuttar jag över en blommande äng i midnattssolen till toner av Ulf Lundell.
Och vad händer? Jo, jag blir finnigare än n å g o n s i n. Tack! Såhär dålig hy hade jag senast för säkert fyra år sedan. Jag lägger superprodukterna på hyllan och återgår till YvesRocher, som faktiskt är en återkommande favorit. Fattar inte varför jag ständigt får suget att testa något annat, när jag faktiskt hittat produkter som funkar. Gah.

Spela ROLL LIXXOM.

Högskoleprovet. Det är alltså där min väg till framtiden ligger. För mitt snittbetyg blir svårt att höja.

Så frustrerande det är. Att inse att mycket av framtiden lade jag i mitt egna 16-årigas händer. Tanken på att lägga stora delar av min framtid i en tonårings händer är inte alls lockande. Jag var, som så många andra väldigt less på skolan. Men jag gick. Gjorde kanske inte alltid mitt bästa direkt. Nästan så att jag önskar att jag varit mer piskad hemifrån. Vad jag önskar att jag varit ett högpresterande barn under den tiden. Jag skulle aldrig mer plugga, så vad spelade det för roll att jag bara fick ett G. Ungefär så var det väl. Och fullt upp med att fundera om jag och min pojkvän (numera min man) skulle ses under helgen eller inte. Nå, ingen idé att gråta över spilld mjölk osv. Jag har ett fullständigt betyg och grundläggande behörighet. Men inte ett snittbetyg som jag kan tävla med. Och när man sedan såg till snittet för de i den grupp som pluggat upp sina betyg var... så... ja det snittet var typ 18. Så, inte direkt någon idé.

En dörr slängdes i ansiktet på mig. Och på dörren satt en liten post-it från mitt 16-åriga jag med en hälsning om att jag ändå aldrig mer skulle plugga så, spela ROLL LIXXOM.

Nervositeten över högskoleprovet? Jovars. Finns väl där. Lite. Ungefär lika diskret som en tvärflöjt.

WOW!

Jag kommer nog bli miljonär! Yes! Äntligen händer det mig, precis som i böckerna! Fick just det här mailet, konstigt nog låg det i skärpkorgen TUR att jag kollade där!

"Mitt namn ar Peter Smith, jag ar praktiserande advokat fran London, Storbritannien. En klient till mig avled 2008, men han lamnade en summa av Nio miljoner, femhundratusen Brittiska pund deponerade i en bank oturligtvis; han specificerade inte sin arvinge (eftertradare) fore sin plotsliga dod."

Eller... ja. Nåja. Jag tar ett steg emot en annan framtid idag ändå. Ska till en studievägledare på Komvux strax. Det ska bli spännande. 

Som förr!

Är nästan i chock här! Sitter vid datorn en morgon med en nybryggd kopp kaffe. Som förr! När jag satte mig vid datorn i vår lägenhet en stund för att läsa genom blogglistan i Bloglines och dricka mitt kaffe innan det var dags att skynda till bussen.
Vad många timmar man tillbringade framför datorn förr. Nu sitter jag knappt vid datorn varannan dag. Då kunde jag sitta klistrad vid skärmen i timmar, bloggandes, läsandes, allmänt surfande.

Något som påminner mig om hur inaktiv jag varit senaste åren är att min blogglista är rena kyrkogården. Uppdateras knappt. Och de som kanske är kvar och uppdaterar är inom ämnen jag inte är lika intresserad av längre. Tråkigt!
Får helt enkelt leta rätt på nya intressanta bloggar att läsa. Tips? 

Vilken torrt inlägg.
Nå. Det blir inte mer än så nu. Ha en fin dag! Snart helg nu.

Sjukt.

Med risk för att låta gnällig såhär på tisdag morgon, förlåt - förmiddag. Så. Vakna med halsont (som har hållit igång sedan i lördags nu) och känslan av en upptrappande mensvärk. Härligt, härligt. Lägg till den diffusa ögonvärken och öronvärken på det. Känner mig minst sagt ynklig idag och kryper nu upp i soffan för resten av dagen. Om ögonen tillåter ska jag fortsätta läsa lite i en bok jag började läsa igår. När harpalten ylar, läste den för många år sedan.

Annars vill jag också uppmärksamma alla om att soundtracket till Outlander Vol 1. släppts idag! Finns på Spotify.

I vår familj spelar vi faktiskt VANLIGA sällskapsspel och umgås på RIKTIGT.

Man kan hålla sig för skratt när man kommer hem och äntligen träffar mannen sin och hinner knappt säga "hej!" så ringer hans mobil och han måste ut och jobba. Weeeeeell. Som tur är fanns det rester över från gårdagen så dagens middag var liksom väldigt snabbt avklarad. Men sedan då. Nu ska en förkyld och rätt slutkört morsa roa en uttråkad (som ett brev på posten kommer den känslan när vi kommer hem) 2ochsnartetthalvtåring.

Ååh, i ett plötsligt slag av pedagogisk infall tar jag fram två enkla spel! För i vår familj ska vi minsann spela riktiga spel, och umgås på riktigt! Precis som jag själv är uppväxt med!
Picture this, helyllemorsan (också kallas prettomorsan, same same?) sätter sig vid köksbordet med sin älskling och en kopp nybryggt kaffe. Ögonen tindrar av terroristiskt uppdämt behov förväntan hos ongen vis åsynen av spelen. Först är Kuckeliku! direkt från 90-talet. Jag tänker däremot att vi gör en förenklad version då vi lägger ut alla de färgglada tupparna med rätt sida upp, kastar tärningen och väljer sedan en tupp.

Första misstaget jag gör är att säga åt min onge att han ska KASTA tärningen. För det är givetvis det han gör, så den lilla träningen skuttar fram med höga hopp över bordet. Missar min kaffekopp med 1 mm. Hur jag än sedan försöker övertala min förstfödde att vi nu ska R U L L A tärningen så. Nä. Det är ju absolut inte lika kul som att med stor kraft KASTA tärningen i bordet så den sprätter iväg och se sin morsa försöka få tag i den innan den försvinner ute i periferin i det vanliga köksstöket. Nå. Vi spelare kast med liten tärning ett tag och håvar in lite tuppar innan jag med visst vett i behåll samlar ihop spelet. Vid spelets början var jag såååå nära att ta ett kort. Detta var ju faktiskt, snyft, vårt alla första spel tillsammans! Åh, stora dag! En helt ny era av förlora-i-spel-för-att-rädda-dagen har börjat! Hurra! Hurra! Äntligen! (...ja för er som inte vet så fullkomligt älskar jag sällskapsspel!) 

Visst, visst. Jag var inte lika rörd och nostalgisk inför tankar på alla de gånger i min barndom jag suttit och spelat med min familj vid spelets något abrupta slut. 

Men skam den som ger sig, istället tar jag fram memoryt! Med insikter. Perfekt, eftersom jag närt en liten insektsälskare (tack och lov inte älska som i äta utan som i att titta på och möjligtvis klappa...väl hårt...) vid min barm. 
Nu förstår du, ska vi para ihop lite kort! säger jag och lägger ut ett par stycken med rätt sida uppåt. Förtjust parar ongen ihop några. Jag åååáhar och aaahar-ar i riktig prettomors-manér. Inget barn på denna jord har någonsin parat ihop kort så bra som detta barn. Men så märker barnet vad lätt de nya, blanka korten glider på bordet. 
Föreställ er curling. Som den där väl gräddade sockerkaksliknande klotet glider på isen. Ungefär så. Föreställ er nu bordshockey. Och en väldigt exter spelare. Ja. 

Nu sitter han inne i soffan med ipaden och jag sitter och lugnar ned mig med min kopp kaffe. Tack och lov, för dessa smarta små plattor.....

Förkylt.

Finns få saker som får mig att bli på så dåligt humör som att ha ont i halsen. Ska vara munsår då. Eller varför inte munsår och halsont, samtidigt? Ja då har vi verkligen en riktigt vidrig kombo. Är därför just nu otroligt lycklig över att jag inte har munsår utan bara lite ont i halsen. Hurra, hurra. Livet är en fest! Och jag har VIP-inbjudan! Legat och snarkat som en hel karl inatt med, eftersom min man flera gånger väckt mig. Och jag har varje gång blivit lika förvånad över att han väckt mig. Ja, man kan kort säga att den här morsan är lite förkyld.

Annars är både jag och ongen lediga idag. Så vi ska åka hem till mina gamla jaktmarker, eller, ja, till min mamma och pappa. Eller mormor och morfar som de kanske "heter" numera since 2012. Resten av veckan fortsätter i samma takt som förra, att komma tillbaka kan väl vara lite av temat. Känns bra! Och nu blickar vi framåt i den här familjen. Jag har många planer inför framtiden, komvux är där iblandat så på torsdag ska jag på möte. Mycket spännande.

Såg ni på mello då? Det gjorde jag, med stora delar av min familj. Vet inte om alla var särskilt "med" under hela programmet. Det var mycket ipads, stickningar, brodering och smartphones framme. Men det är ändå kul. Det hör liksom till.
Men vad är väl mello utan Roger Pontare. Jo, fullständigt VÄRDELÖST!

Kan vara så att jag har en jättecrush på Ponater. Roger, jag vill vara trädet du kramar!

20150208

Man tror man vet vart man är påväg. Och plötsligt ledde vägen till något helt annat. Rakt in i väggen. Som en fläskkotlett i kakelväggen. Platt som en pannkaka. You name it.
Tids nog kravlar man sig upp. Lite mer tilltuffsad, lite mer ruggade kanter. Men så står man där igen, och vardagen kommer rusande med blöta sockar, små tummar som absolut inte hittar in i tumvanten, vidbränd moussaka, kg:on som vägrar att förflytta sig från kroppen, hopplös utväxtfrisyr, för svagt kaffe och en ostkant det inte går att hyvla en skiva av till.

Och vad gör jag. Vad gör man. Vad gör prettomorsan. Ja. Hon tar tjuren vid hornen och nu är hon här igen. I'm back. Och nu trillade just middagsgästerna in.