Snart nytt år.

Ja gott folk, snart är det nytt år. Jag sitter här hemma i ett kaos av leksaker. Hela vardagsrummet är ett jordbruk tror jag. Ongen fick bland annat en stor maskinhall i julklapp, och lite nya fordon och tillbehör till traktorerna. Gissa om han är nöjd. Och orka bry sig helt i att det är ett jordbruk över hela golvet, han leker så väldigt bra. Och hans egna rum är rätt litet för att han faktiskt ska få plats med allt.
Julen blev bra. Tycker december gick så otroligt fort, rekordsnabbt! Noll stress för min egen del också. Underbart. Jag inriktade mig på en lugn jul och att ongen skulle bli nöjd. Så blev det också så. Sedan att han nu i dagarna trätt in i någon ny trotsperiod är en annan sak. En vecka till är han ledig innan det är dags för dagis igen. Och då blir det på en tillfällig avdelning för ongens avdelning ska renoveras. Snacka om lyft det blir, hela dagiset renoveras.
Turelisa gick in i vecka 18 idag. Med andra ord är jag i vecka 17+0. Gått 17 hela veckor och går in i vecka 18. 13 dagar kvar tills det är dags för ultraljud, spännande! Den här gången vill jag gärna ta reda på vad det lutar emot, en Ture eller en Lisa. Dock är inte Lisa aktuellt som namn. Ture däremot! Och jag tror ju det är en liten Ture som simmar omkring därinne och lyssnar till mitt hjärta.
Och angående människan som hade svårt att jag var så glad för min graviditet. Hon är borta från alla mina sociala medier nu.

2:a trimestern.

Lunch. Ungefär enda stunden jag faktiskt tar mig tid att skriva några rader här. Min blogg ligger i palliativ vård känns det som.
Lucia idag, och vi var nu på morgonen på firande på ongens förskola. Han var en pepparkaksgubbe, självklart den finaste pepparkaksgubben någonsin. Men inte ville han stå och sjunga med sina kompisar, nej han satt i mitt knä. Men det funkar det med. Min underbara fina lilla kille som nu är så stor. Och med viss spänning ändå väntar på den där bebisen som ska komma. Tänk att han ska bli storebror? Fast mina tankar kring Turelisa går upp och ned. Ena stunden vågar jag glädja mig. Andra stunden känns det som om jag bara är tjock, att kanske det lilla hjärtat inte slår mer. Suck! Hemska och jobbiga tankar som bara kommer. Längtar tills tiden då liten ger sig tillkänna dagligen med sparkar. Några veckor till. Jag har redan känt liten vid ett par tillfällen. Men såhär tidigt är det dessvärre ofta väldigt långt mellan gångerna. Och det är då tankarna kommer.
Annars sitter jag i en riktig skitsituation både moraliskt och känslomässigt. Jag skulle så gärna vilja skriva ut allt, få det ur mig och få dela bördan. Men det kan jag verkligen inte. Det vore inte rätt. Läser fel person kan mycket gå åt helvete. Och jag är väldigt rädd att själv komma i kläm också ska jag vara ärlig att säga. Den här sitsen har jag suttit i förr och jag hatar, hatar, HATAR att vara här igen. Hade lovat mig att aldrig placeras i denna sits igen. Men ibland leder livets vägar dit. Och jag står handfallen och vill skrika, bråka och säga ett par sanningens ord! Men vet att det skulle sätta en annan människa rejält i skiten. Åh, hat!


Nå. Nå. Tänk på annat.
Jag är inte ett dugg stressad över julen! Alla julklappar är inhandlade och julafton ska inte firas hemma i huset utan hos sväronen och hemma hos mina föräldrar. Så bekvämt. Och precis det jag behöver efter den här hösten... eller hela det här året.
Och jag är i vecka 15! På vårdspråk 14+4, dvs 14 hela veckor och 4 dagar. Turelisa ska vara ungefär 14 cm lång och väga 100 g. Kan suga på tummen nu. Häftigt. Det är ju lätt hänt att man blir fixerad vid veckor, men insåg ena kvällen att jag är i 4:e månaden! Det känns lite längre på något vis än när man säger vecka 15. Igår var det exakt en månad kvar till ultraljudet. Och jag och karln firade 4:årig bröllopsdag.


Jag drömmer så mycket sjukt. Vill knappt sova. Nattens dröm bjöd på att min mamma slog mig i ansiktet och skrek att hon hatade mig och önskade att jag aldrig fötts. I förrgår drömde jag att en liten flicka jagade mig och flera andra med ett gevär och skulle skjuta ihjäl oss, vi försökte gömma oss i en stor ladugård med massor av uthus. Tack hjärnan för alla fina drömmar....

Om att få glädjas.

När jag klev upp tidigare idag såg jag att jag fått ett meddelande från en bekant på sociala medier. Ett långt meddelande. Där summan av kardemumman var att hon ville att jag skulle tänka på henne, och alla andra i min kompislista som fått missfall eller var ofrivilligt barnlösa. Eftersom missfall var så vanligt. Och eftersom jag borde veta hur det känns eftersom jag tidigare i höstas tyckte det var jobbigt att läsa om mina vänners graviditeter när jag fått missfall. Vi hade nämligen pratat om detta, då hon tog kontakt med mig angående att jag fått ett missfall och hon ville finnas där för mig om jag behövde prata vilket var väldigt rart av henne.
Men det här? Till saken hör att jag inte direkt bombaderar min feed med min graviditet. Jag skriver ett inlägg då och då. Igår två, först ett att jag varit på en extrakoll hos min barnmorska och fått lyssna på hjärtat på Turelisa pga oro. Eftersom jag fick ett missfall för ett par månader sedan så ja, oroar jag mig en hel del. Andra inlägget igår var ett inlägg om att jag började inse att, wow - vi ska faktiskt få en bebis till sommaren! Tanken börjar verkligen sjunka in nu.
Men jag tycker det inte spelar någon roll hur många inlägg jag skriver. Det här är min glädje. Det här barnet är så himla efterlängtat, jag har längtat flera år men mitt psykiska mående och andra omständigheter har gjort att vi valt att vänta.  Jag må få vara hur glad jag vill. Överallt. Utan att någon ska komma och säga åt mig att jag ska tänka på alla andra som inte blir gravida/får missfall. Jag är för fan en av dem själv. Jag mådde skit i höstas när jag fick missfall. Jag avföljde flera personer som då var gravida för jag orkade inte läsa deras uppdateringar. Men eftersom känslan och problemet låg hos MIG så tog jag beslut utifrån det, och det innefattade inte deras inlägg, att de skulle agera på något annat vis. Och det var en kniv i hjärtat när jag satt på min dåvarande praktik som låg VÄGG I VÄGG MED SUNDSVALLS BARNMORSKEMOTTAGNING. Hur kändes det att se dessa gravida kvinnor varje dag? Ja skit. Men så är ju ändå verkligheten.
Fick ett svar från personen. Ett ännu längre svar. Om hur det var synd att jag inte var en människa som visade hänsyn, att hon minsann också mått psykiskt dåligt osv osv. Att hon skulle ta bort mig nu. Och att hon inte förstod vitsen med att dela privata saker på sociala medier osv. Men hallå. Att jag är gravid är synligt för alla. Jag döljer ingen stor hemlighet heller. Det jag eventuellt skriver på sociala medier är sådant som jag skulle kunna berätta för vem som helst. Trött jag blir.


Jag känner verkligen för alla ofrivilligt barnlösa och alla medsystrar som får missfall. Det är hemskt. Men jag tänker inte sluta visa min glädje för det här barnet. De som inte klarar av det får faktiskt se bort, eller ta bort mig som vän.