Hösten är på intågande.

Tänk snart är det höstmånad. September. Ongen vår fyller fyra år. Ofrånkomligen så tänker jag tillbaka till när han var liten och allt var nytt och ömtåligt. Visst blir jag lite nostalgisk. Och just nu känner jag mig lite extra sårbar i det. Tidigare i veckan fick jag ett missfall. Och det var ett tidigt missfall, och helt odramatiskt. Enligt skolboken. Hittills sköter sig min livmoder precis som den ska under omständigheter som dessa. Guldstjärna på det, typ. Jag försöker se på det som att ja, ännu en livserfarenhet att lägga till handlingarna. Men jag hoppas verkligen jag slipper vara med om det igen. Den dova pulserande smärtan, allt blod. Spolar toaletten och försöker att inte tänka på vad det är jag spolar bort.
Det var de där barnvagnspromenaderna i april. När våren började göra sig påmind. Leriga barnvagnshjul, promenader med fågelsång i öronen. Vaknätter, men den här gången ljusa vaknätter med ett litet spädbarn och inte i höstmörkret.
Ja, det är väl det som jag spolar bort i toaletten.
Men hur det än är så tar jag det ändå rätt bra, jag är glad att jag var tvungen att gå igenom detta nu som den här kvinnan jag är idag och inte som en betydligt sårbarare kvinnan jag var 2012. Men det stack ändå rejält i hjärtat när appen jag installerat i telefonen (och glömt att avinstallera) glatt påminde mig om att jag gick in i en ny vecka i min graviditet igår.

Till betydligt lättsammare ämnen så har jag idag med hjälp av både ongen och hans två vänner här på gården städat bort sommarblommorna som verkligen gjort sitt. Nästa år tänker jag bara ha pelargoner ute på bron! Verkar vara de enda blommor som jag faktiskt håller vid liv. Jag har verkligen inte gröna fingrar om jag säger så. Nej nu står det prydnadskål, silverek och ljung i min stora tvättkittel utanför bron. Och den lilla cementpumpan som jag av ren lathet inte ens tagit in över sommaren står också där på bron. Välkommen höst.

4 månader till julafton.

Sommaren rusade och jag öppnade knappt datorn hemma. Däremot tillbringade jag ju ett X antal timmar framför datorn på jobbet. Och jag har älskat varje minut! Kom till en riktig drömarbetsplats. Och de trivdes lika bra med mig som jag med dem. Har varit helt perfekt för mig. Har utvecklats massor i min yrkesroll och fått putsa mina tilltufsade fjädrar och läka mina egosår. Ska nu gå som springvikarie på den här mottagningen.
Är tillbaka i skolan nu. Påbörjat den näst sista kursen på utbildningen. Hade en hel del pepp inför kursstarten men det dog redan första dagen - i måndags. När mer eller mindre läraren förolämpade min drivkraft i personlig utveckling. Jag som gått i terapi i 4 år.... Då tappade läraren mig kan jag säga.

Har varit på plats i skolan i tre dagar nu. Ska bli väldigt skönt att komma hem till karln och ongen min. Annars så är det ju 4 månader kvar till julafton idag. Rätt sjukt? Tänk att om 4 månader är det mörkt och kallt ute. Undrar just hur livet är då. Jag är mitt i min sista praktik som förhoppningsvis ska leda till arbete.

Ongen min fyller 4 år om några veckor. Hur sjukt är inte det då? Vart tar tiden egentligen vägen? Kan någon svara på det?