En helt vanlig morgon.

Kliver upp. Snubblar över en traktor. Svär. Går rakt in i tvättställningen där tvätten från i helgen fortfarande hänger på tork. Går ut i hallen, kliver på en skördetröska - SVÄR! Ongen tjatar om TV och välling. Staplar in i vardagsrummet, har nu lärt från skördetröska och traktor och håller viss utkik. Undkommer både en blå racerbil, en hög med gårdagens kläder (ongens) , en grävmaskin och tre pusselbitar (det är som att vinna på lotto att komma undan dem, fatta.... platta bitar med små sadistiska plattknoppar? De ligger så stadigt så där på golvet och inväntar fötter....). Slår på tv och går ut i köket, nöjd över att ha kommit undan racebilklädergrävmaskinochpusselbitar invaggas jag i något slags inre lugn (bedrägligt) och fäster blicken på annat än på golvet. Misstag. MISSTAG. Där står en av gårdagens maskinparker uppradade. En Fendt, en John Deere och en New Holland. Dessa tre med tillhörande vagnar. Jag utför någon slags snabb step-Riverdance för att :
1 - Undkomma att kliva sönder fötterna och tillbringa resten av dagen på akuten med traktortrasiga fotsulor.
2 - Undkomma att kliva sönder traktorerna och tillbringa en stund på lokal leksaksaffär och inhandla en ny maskinpark för att undvika totalt kaos.

Lyckas på något sätt att undkomma ifrån både trasiga fötter och traktorer. Har ju ändå fått in en slags vana i traktorstep.
Fixar snabbt ihop en flaska välling. Langar in till ongen. Sätter mig på kökssoffan för att fingervalsa fram det här inlägget. Sätter mig på en röd traktor.

HUR många traktorer behöver man?

Furuvik och fingersättning.

Furuvik, en mycket trevlig och fin park. Har förvisso varit dit en gång förut, men var då mer intresserad av sockervadd och att åka karuseller plus möjligtvis utsikterna för en glass. Nu var det mer intressant att hålla koll på vart närmsta toalett finns (ongen är inne på vecka två utan blöjor, det är alltid lite extra spännande att röra sig utomhus) och kika i de söta små hantverksbodarna som fanns där. Kommer med andra ord inte ihåg så mycket från mitt första besök på Furuvik, men desto mer kommer jag ihåg sedan igår. Vilket är väldig tur. Nog för att jag är tankspridd men...

Kort sagt så - väldigt vacker park. Parkmiljöer (alltså - blommor, rinnande bäckar, diverse konstnärliga planteringar) överallt, toaletter överallt, caféer och små affärer, grillplatser. Och såklart alla djur. MEN JAG SÅG INGA MARSVIN! Mamman är lite kränkt och besviken. Fick en keps på var jag glad sedan.

Jag gillar Gävle, och det är väl tur det. Med tanke att jag med start i sista veckan i Augusti ska plugga där. Blir en hel del pendling. Men det ska bli intressant det med. Testa en ny livsstil, till viss del. Jag är väldigt spänd.
Som ett led i detta så försöker jag lära mig RÄTT FINGERSÄTTNING. Ska utbilda mig till medicinsk sekreterare. Herredjävlar, jag ska strutta omkring i snygga outfits VARJE DAG PÅ JOBBET. Sweet. Bye bye beiga arbetskläder. Nå, till ämnet. Det är ju bra om man skriver effektivt och bra. Eftersom ja. Det är en hel del pappershantering - vilket lockar mig.
Jag har alltid lite hånfullt skrockat åt "pekfingervalsen". Haa haaa. Sett framför mig hur Olga-Berit och Kurra-Janne sitter med skakande knotiga fingrar och sakta men säkert, lite osäkert - nästan rädda - trycker ned tangent för tangent. Håller nästan andan. Trycker. M e  l l a n s l a g. OJ DET HOPPADE. Nå, you get the picture.
Så går det upp för mig. Att jag. JAG för fan sitter och skriver med pekfingervalsen! Nog valsar jag på snabbt. Men ändå. vals. Det enda som rör sig över tangentbordet är mina trinda pekfingrar. Men just nu lätt deprimerande omålade kortklippta naglar.

F ö r n e d r i n g e n (oj, skutt - skutt, hihi!).
Damn you datorkundkapen (ja kids, tant är så gammal... vi satt vid stora tjocka skärmar med STATIONÄR dator och hade datorkunskap....) som inte lärde mig rätt fingersättning! Nu sitter jag istället och harvar på olika övningssidor och darrande försöker få till det. Och skriver fel fel fel. Skriver SÅL istället för SOL. Förnedringen. Ja, det är mycket förnedring i bloggen idag. Jag inser det. Jag ska lägga mig på sofflocket och meditera över rätt fingersättning. Och lugna ned mig.

Det är inlägget har presenterats för er av Pekfingervalsen AB™.

Mot Furuvik, Gävle huka dig!

Idag ska lilla familjen åka på utflykt! Det bär söderöver, till Furuviks djurpark. Mamman  (dvs - ja, JAG) är nöjd över att det ska finnas marsvin på plats. Jag älskar marsvin! Åh vad jag vill ha två marsvin. För närvarande är de enda husdjuren vi har här fyra sniglar. Nu är ju de också väldigt söta (okej, då kom just ongen in i köket och ska börja skörda majs...dvs springa fram och tillbaka över golvet och vifta med armarna...lantbrukarbarn.....) och gillar både gurka och sallad och gräs men är inte riktigt samma sak. De visslar inte. Bland annat.

Jakten på ljuset.

Klockan närmar sig tolvslaget. Ute är det knappt tretton grader. Och rätt mörkt. Väldigt mörkt. Det är rätt intressant det där med mörkret. Såhär års tycker jag att det är rätt mysigt när det börjar bli mörkt. Man kan börja tända ljus om kvällarna. Kura stuga. Och elda i det öppna spisen. Dricka te. Börja komma i höst-mys-mode.
Sedan kommer hösten, och mörkret fortsätter (i bästa fall) att vara mysig. Tycker man kan beskriva en bra höst med ett ord: KRISPIG.
Halloween har jag verkligen börjat uppskatta med. En pumpalykta på brokvisten. Ljung i krukorna framför dörren. Kallt. Mörkt.
Och så, så kommer..... juletider! Hallå - jag älskar jul. Bästa tiden på året. Mörkret är fortfarande helt okej. Men så behöver det bara krypa över nyår, och då börjar jag tycka att mörkret är riktigt djävla jobbigt. Det är bara en lång, lång väntan på våren och ljuset där. Och alla kläder. Overall. Mössa. Vantar. Vantar som dras av, ska krånglas på igen. Skor som borde hålla små tår varma, men inte alls håller vad de lovar. Skor som fastnar i snön och dras loss. Mössor som VÄGRAS användas. ALDRIG I LIVET JAG SKA HA MONSTERMÖSSAN (som är glömd på dagis).

Så kommer sakta men säkert ljuset och återvänder. Lite takdropp. Första solskenet som verkligen värmer kinden. Tiden då alla kläder är fel, overallen är för varm för ongen men den fodrade galonen är för kall. Overallen är perfekt i skuggan men i solen storknar ongen av värme. Osv, osv. Sakta sakta växer livsenergin igen med solskenet. Börjar fantisera om vilka blommor som ska köpas till brokvisten.
Så kommer dagen då overallen kan hängas undan för den här gången. På med galonen. Och välkommen all lera. Vi går ut och börjar leta vårtecken. Är det där inte snödroppar? Men är det där inte tussilago? Fodrade galonvantar som snabbt dras av, barnhänder som ivrigt plockar blommor. Blommorna tas in, där det under pompa och ståt läggs flytande i en liten kork - för stjälkar finns inga på dem... de blev kvar ute i backen.
De där första dagarna som ongen kan skickas ut och leka, utan galonen. I bara byxor Känna ljumna vårvindar mot lilla kinden. Slippa bråkas med truliga fingervantar. Ut och skutta.
Ljuset! Dagarna är långa. Solen räcker långt in på eftermiddagen, ja till och med kvällen! Långa lekstunder ute i solen, även efter middagen!

Ljuset. Ljuset långt in på nätterna. De där magiska nätterna. Som tyvärr varit ruskigt kalla hela den här sommaren. Ja, jag tycker det är mysigt att mörkret kommer. Men känner mig frusen inombords. Jag älskar solen, men är inte någon som orkar ligga och steka. Men jag älskar ljuset. Och sommarvärmen. Känner att jag verkligen inte hunnit tanka upp solsken och värme. Efter den här långa vintern, som var lång på många sätt och vis för mig... och tung, så otroligt tung... behövde jag värme för att tina upp. Tjälen ligger fortfarande djupt inom mig.
Men jag väljer att försöka fokusera på att tända alla ljus.
Och bäva inför overaller, och vantar som envisas med att dras av...kalla små fingrar och rinnande snor. Augusti har inte ens börjat men jag är inne på höst och vinter.