En vacker höstmorgon.

Om ni visste hur fint det är här just nu.
Jag sitter på min gamla kökssoffa. Vid det stora slagbordet som nog har en 100 år på nacken. Ett bord som jag vuxit upp med. Hela stora familjen fick plats kring det. Hur många födelsedagar har inte firats med hemmakokt saft och mormors kubb. Och jular, med juleduken (som jag också fick när jag fick bordet) som alltid ska ligga på. Förväntansfull julmiddag, för efter middagen så skulle Tomten kanske komma. Hemmagjord salat och julmust. Nyår som firas in med de traditionsenliga räckmackorna. Min egen son satt för första gången i en babystol vid just det här bordet.

Vi hade alla våra bestämda platser. Jag på soffan bredvid min ena storebror. Mitt emot mig satt min andra storebror, och mitt emot honom min syster. På min högra sida satt mamma på kortändan. Och mitt emot henne på den andra kortändan min pappa.
Nu har jag, min man och ongen våra bestämda platser kring bordet. Jag älskar det här bordet.

Sitter och  ser ut genom de höga spröjsade fönstren här intill. Ute driver vinden genom det höstmålade trädet, små skurar av gula och röda löv dansar då och då ned mot marken som redan är klädd av en matta av färgglada löv.
På andra sidan byvägen ser jag alla kohagar, men just nu ser jag inga kor alls. Lite längre bort kan jag se några hästar i en hage. Solen skiner. Det är en underbar höstdag. Och imorgon är det den första oktober. Jag gick in i vecka  igår. Vill att oktober och november ska gå fort. Så jag vet att den lilla därinne faktiskt stannat.

Den lilla kallas nu för embryo. Den är bara någon millimeter lång och börjar utveckla lungor. Ryggmärgen som tills nu legat helt blottad ska stängas. Anlagen till armar och ben bildas. Även de första blodcellerna och blodkärlen blir till. Hjärtat är bildat i form av ett rör. Det börjar slå. Om åtta månader blir embryot en komplett människa.