TROTS.

Alltså snälla, detta med trotsiga barn... eller förlåt, gränstestande självständighetsgörandesmåmaskiner. Jag vet inte hur många gånger jag får dra djupa andetag och räkna till 47 och mediterar över den tanken att ongen trotsar/testar hos de personer hen känner sig som tryggast hos.

Hur GÖR man? Antagligen exakt som jag gör. Bara gör. Bara andas. Och flyr ibland hemmet för att träffa vänner, eller bara gå omkring i en butik själv och lusläsa krossade tomats-burkarna. Och snusar lite extra i nackgropen på det sovande barnet (som eventuellt mummlar NEJDUMMAMAMMA i sömnen) .Stryka över den runda lilla kinden. Lyssna till de snusande små andetagen. Tanka lycka och ork de stunder som faktiskt inte är fulla av trots utan där vardagen bara flyter på i lugn och ro.

Roligast är väl alla som glatt skrålar "VÄRRE BLIR DET, HÄÄ HÄÄÄ". Ofta samma personer som gärna informerade en om hur ont det ändå skulle göra och "vänta bara tills förlossningen" när jag höggravid och flåsande ynkade om min arma kropp.
Och vet du.
Jag väntade.
Och VÄNTADE.
Det blev aldrig värre.
Jag väntade och väntade, och väntade på att det skulle bli sådär hemskt som alla mässat om. Åkte in och trodde mig skulle bli hemkörd men då skulle det födas barn,

Så kanske det faktiskt inte BLIR värre. Är min tanke.

Fast i och för sig kommer tonåren.

Men jag blir ändå sjukt irriterad över denna inställning om att alltid mässa om hur mycket jobbigare det kommer bli, hur mycket ondare man kommer få. Varför spä på det? Irrio, blir så irro!

Prett0morsan vill  vara din hamn i fogsmärta och sprickande underliv, Jag lovar att inte mässa på om att du minsann kan spricka från panna till nacken om du har otur. Eller om hur att du inte kommer få sova en hel natt de närmsta 20 åren.

Närå.
Jag lovar,
Bara jag får gnälla lite själv så.
Trotsåldern sucks.

Positivt är att vi nu testat på detta med vattkoppor. Och det är ÖVER. HURRA!

Nu ska jag ta reda på en påfylld potta! Over and out.