Man tror man vet vart man är påväg. Och plötsligt ledde vägen till något helt annat. Rakt in i väggen. Som en fläskkotlett i kakelväggen. Platt som en pannkaka. You name it.
Tids nog kravlar man sig upp. Lite mer tilltuffsad, lite mer ruggade kanter. Men så står man där igen, och vardagen kommer rusande med blöta sockar, små tummar som absolut inte hittar in i tumvanten, vidbränd moussaka, kg:on som vägrar att förflytta sig från kroppen, hopplös utväxtfrisyr, för svagt kaffe och en ostkant det inte går att hyvla en skiva av till.
Och vad gör jag. Vad gör man. Vad gör prettomorsan. Ja. Hon tar tjuren vid hornen och nu är hon här igen. I'm back. Och nu trillade just middagsgästerna in.
Heja dig! Känner mig också lite som en fläskkotlett som varit i närmöte med en kakelvägg, men enda vägen som finns då är ju up up and away. Vi fixar det, frugan!
SvaraRadera