I vår familj spelar vi faktiskt VANLIGA sällskapsspel och umgås på RIKTIGT.

Man kan hålla sig för skratt när man kommer hem och äntligen träffar mannen sin och hinner knappt säga "hej!" så ringer hans mobil och han måste ut och jobba. Weeeeeell. Som tur är fanns det rester över från gårdagen så dagens middag var liksom väldigt snabbt avklarad. Men sedan då. Nu ska en förkyld och rätt slutkört morsa roa en uttråkad (som ett brev på posten kommer den känslan när vi kommer hem) 2ochsnartetthalvtåring.

Ååh, i ett plötsligt slag av pedagogisk infall tar jag fram två enkla spel! För i vår familj ska vi minsann spela riktiga spel, och umgås på riktigt! Precis som jag själv är uppväxt med!
Picture this, helyllemorsan (också kallas prettomorsan, same same?) sätter sig vid köksbordet med sin älskling och en kopp nybryggt kaffe. Ögonen tindrar av terroristiskt uppdämt behov förväntan hos ongen vis åsynen av spelen. Först är Kuckeliku! direkt från 90-talet. Jag tänker däremot att vi gör en förenklad version då vi lägger ut alla de färgglada tupparna med rätt sida upp, kastar tärningen och väljer sedan en tupp.

Första misstaget jag gör är att säga åt min onge att han ska KASTA tärningen. För det är givetvis det han gör, så den lilla träningen skuttar fram med höga hopp över bordet. Missar min kaffekopp med 1 mm. Hur jag än sedan försöker övertala min förstfödde att vi nu ska R U L L A tärningen så. Nä. Det är ju absolut inte lika kul som att med stor kraft KASTA tärningen i bordet så den sprätter iväg och se sin morsa försöka få tag i den innan den försvinner ute i periferin i det vanliga köksstöket. Nå. Vi spelare kast med liten tärning ett tag och håvar in lite tuppar innan jag med visst vett i behåll samlar ihop spelet. Vid spelets början var jag såååå nära att ta ett kort. Detta var ju faktiskt, snyft, vårt alla första spel tillsammans! Åh, stora dag! En helt ny era av förlora-i-spel-för-att-rädda-dagen har börjat! Hurra! Hurra! Äntligen! (...ja för er som inte vet så fullkomligt älskar jag sällskapsspel!) 

Visst, visst. Jag var inte lika rörd och nostalgisk inför tankar på alla de gånger i min barndom jag suttit och spelat med min familj vid spelets något abrupta slut. 

Men skam den som ger sig, istället tar jag fram memoryt! Med insikter. Perfekt, eftersom jag närt en liten insektsälskare (tack och lov inte älska som i äta utan som i att titta på och möjligtvis klappa...väl hårt...) vid min barm. 
Nu förstår du, ska vi para ihop lite kort! säger jag och lägger ut ett par stycken med rätt sida uppåt. Förtjust parar ongen ihop några. Jag åååáhar och aaahar-ar i riktig prettomors-manér. Inget barn på denna jord har någonsin parat ihop kort så bra som detta barn. Men så märker barnet vad lätt de nya, blanka korten glider på bordet. 
Föreställ er curling. Som den där väl gräddade sockerkaksliknande klotet glider på isen. Ungefär så. Föreställ er nu bordshockey. Och en väldigt exter spelare. Ja. 

Nu sitter han inne i soffan med ipaden och jag sitter och lugnar ned mig med min kopp kaffe. Tack och lov, för dessa smarta små plattor.....