Nu ska jag gnälla.

Under ämnet saker som stör mig kan vi nu snart arkivera detta: olyckskorpar.

Jag lever tillsammans med en herre som börjat säga emot mig mer och mer. Han känner väl att det är dags att sätta ned foten nu, och visa på sin egna vilja. Och nu snackar jag inte om min man, hah, vilken befängd tanke...  ;) Utan jag talar om min son. Det är mycket skrik, tjur och allmänt joxande just nu. Vilket jag antar är heeeelt normalt och tillhör åldern. Det är, stundvis, skitjobbigt. Det som irriterar mig nu är OLYCKSKORPARNA som gärna gottar sig i detta och spär på det. Med alla "mehehehehehe väänta du bara, väääänta du!", så gonar de ned sig mentalt i sin soffa med en temugg framför mig och gnuggar förtjust händerna. Eller för den delen, de som kommer med mentaliteten "jamen hur trodde du det skulle vara då!". Lust att gorma JA UNGEFÄR SOM ATT HA ETT LITET STÖRRE MARSVIN! JAG ÄR JÄTTEBESVIKEN! (>_<)

#509663131 / gettyimages.com

Givetvis insåg jag, att det skulle vara jobbigt stundvis. Herregud, ja! Men man måste väl ändå kunna få uttrycka just den frustrationen man ibland känner? Utan att få någon vansinnig skitnödig prettokommentar om att hur jag hade föreställt mig det, och lite mentaliteten jamen-skyll-dig-själv-det-var-väl-ett-medvetet-val.

Lite samma-lika som när jag var gravid och snabbt fick problem med fogarna. "VÄÄÄNTA DU BARA, JA VÄÄNTA DET BLIR SÅ MYCKET VÄÄÄÄRRE!". Nödvändigt? Vad är det med detta sätt att förvärra och osa på negativitet?

Så tröttsamt.