Ibland känner jag mig otroligt ensam i mitt föräldraskap. I och med att min man jobbar som egenföretagare inom jordbruk blir det ofta tidiga mornar och sena arbetspass. Våren och sommaren kan ni alla tänka er hur det är. Och till stor del är jag såklart van, vi har bott ihop i många år och varit tillsammans i ännu fler. Men ibland blir det kämpigt. Ändå. Helst efter vi blev föräldrar.
Jag lämnar på dagis i 98% av fallen, och hämtar i kanske 80% av fallen. Och Ongen har sedan dagisstart (februari) varit rätt ledsen vid lämningar. Jag trodde väl kanske att det skulle ha gått över vid den här tiden.
Hans första dagis var till en början ett rätt oroligt ställe, och när väl det blev lugnare var det nästan dags för den verksamheten att stänga. Han gick nämligen på ett tillfälligt dagis. Så fick han vara hemma med mig under sommaren, och skolades sedan in på sitt nuvarande ställe.
Ett bra dagis. Men ändå. Dessa lämningar tar knäcken på mig. Ongen går på dagis ca 3-4 dagar i veckan. Och fortfarande kan jag bara räkna på mina båda händer de gånger jag kunnat lämna honom utan att han grinar. Vissa gånger är det verkligen helt förfärligt, som... idag. När den man älskar mest här i världen kastar sig mot dörren och ropar "mamma, inte dagis, mamma hemma!" och storgråter. Ja. Då spelar det inte så stor roll att jag vet att inom 10 minuter är han glad och leker inne med sina små kompisar. Då sätter det ännu fler taggar i mig.
Vid det här laget har jag blivit väldigt taggig.
Jag önskar att jag hade någon annan att prata med som sitter i liknande situation. Alla mina vänner och min familj menar väl och kommer med råd och tröst. Men när det kommer till kritan har de det inte som mig. De har en andra förälder som på sin höjd kanske jobbar över någon dag i månaden. Som annars går på schema och slutar samma tid varje dag. Som också kan hämta och lämna, kanske kan de dela upp hämtningar och lämningar mellan varandra. Som går på semester under sommaren, 3-4 veckor tillsammans. Som är ledig varje helg.
Ibland känner jag mig kort sagt, väldigt ensam.
Givetvis är det värt det. Men det är ibland väldigt, väldigt tungt.（；_・）
Jag besparar dig peppiga hejarop och jag-förstår-preciiiis kommentarer. Vi går alla i olika skor, men jag skickar en liten igenkännande nick, för ja, känslan du beskriver, den känns aningen bekant. Kram
SvaraRaderaTack vännen! Jo jag kan förstå det,att du kan känna igen dig i situationen. Tack för omtanken, stor kram!
RaderaJag förstår hur du känner sig. Ensam fast ändå inte ... så var det när Jordan var liten för mig med. Jag skötte allt själv, fast det fanns en far i bilden. När jag sedan blev ensamstående så ja var det ju lika. Å det är tufft. Att dessutom leva med hetsen att hämta tidigt, ha barnen hemma osv. Det går ju bara inte! Somrarna var värst eftersom jag var tvungen att jobba och sonen vara på sammanslaget dagis = tårar tårar tårar. Men som allt annat ..... det går över. Enda trösten man har.
SvaraRadera