Om att få glädjas.

När jag klev upp tidigare idag såg jag att jag fått ett meddelande från en bekant på sociala medier. Ett långt meddelande. Där summan av kardemumman var att hon ville att jag skulle tänka på henne, och alla andra i min kompislista som fått missfall eller var ofrivilligt barnlösa. Eftersom missfall var så vanligt. Och eftersom jag borde veta hur det känns eftersom jag tidigare i höstas tyckte det var jobbigt att läsa om mina vänners graviditeter när jag fått missfall. Vi hade nämligen pratat om detta, då hon tog kontakt med mig angående att jag fått ett missfall och hon ville finnas där för mig om jag behövde prata vilket var väldigt rart av henne.
Men det här? Till saken hör att jag inte direkt bombaderar min feed med min graviditet. Jag skriver ett inlägg då och då. Igår två, först ett att jag varit på en extrakoll hos min barnmorska och fått lyssna på hjärtat på Turelisa pga oro. Eftersom jag fick ett missfall för ett par månader sedan så ja, oroar jag mig en hel del. Andra inlägget igår var ett inlägg om att jag började inse att, wow - vi ska faktiskt få en bebis till sommaren! Tanken börjar verkligen sjunka in nu.
Men jag tycker det inte spelar någon roll hur många inlägg jag skriver. Det här är min glädje. Det här barnet är så himla efterlängtat, jag har längtat flera år men mitt psykiska mående och andra omständigheter har gjort att vi valt att vänta.  Jag må få vara hur glad jag vill. Överallt. Utan att någon ska komma och säga åt mig att jag ska tänka på alla andra som inte blir gravida/får missfall. Jag är för fan en av dem själv. Jag mådde skit i höstas när jag fick missfall. Jag avföljde flera personer som då var gravida för jag orkade inte läsa deras uppdateringar. Men eftersom känslan och problemet låg hos MIG så tog jag beslut utifrån det, och det innefattade inte deras inlägg, att de skulle agera på något annat vis. Och det var en kniv i hjärtat när jag satt på min dåvarande praktik som låg VÄGG I VÄGG MED SUNDSVALLS BARNMORSKEMOTTAGNING. Hur kändes det att se dessa gravida kvinnor varje dag? Ja skit. Men så är ju ändå verkligheten.
Fick ett svar från personen. Ett ännu längre svar. Om hur det var synd att jag inte var en människa som visade hänsyn, att hon minsann också mått psykiskt dåligt osv osv. Att hon skulle ta bort mig nu. Och att hon inte förstod vitsen med att dela privata saker på sociala medier osv. Men hallå. Att jag är gravid är synligt för alla. Jag döljer ingen stor hemlighet heller. Det jag eventuellt skriver på sociala medier är sådant som jag skulle kunna berätta för vem som helst. Trött jag blir.


Jag känner verkligen för alla ofrivilligt barnlösa och alla medsystrar som får missfall. Det är hemskt. Men jag tänker inte sluta visa min glädje för det här barnet. De som inte klarar av det får faktiskt se bort, eller ta bort mig som vän.